Två gånger i mitt liv har jag varit med om olyckor som slutat med död, två liv har jag sett försvinna på brutalt sätt. Ja, där kom den, en bit sanning av mitt liv. "Något" hade tydligen bestämt att det var deras tid att gå. När årsdagarna närmar sig så tänker man lite extra. Dessa två har såklart fått mig att fundera mycket över vår hela existens och mening. Att komma underfund med hur livet fungerar, varför och om vi ska finnas. Jag har nog anklagat allt och alla men mest av allt mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel, det var inget jag kunde styra över, det var ju olyckor. Jag intalade mig: -var inte runt mig, det händer hemska saker är du är runt mig...
Förstå mig rätt, det finns inga andra tillfällen där man känner sig mer liten och maktlös än just där och då.
Jag har fått lära mig att leva med bilderna i mitt huvud från dessa två grymma avslut, det finns ingen magisk formel att ta bort dem med, tyvärr Alfons Åberg - stick du stygga spöke, för du finns inte, hjälpte inte mig. Fick bygga upp mig själv igen, inte till det jag varit utan till någon ny, annan version av mig. Små saker var jobbiga att göra i början, bara att gå till affären och handla bland folk, där fanns ingen som visste och jag kände mig så liten och obetydlig och alla andra kändes så hårda och kalla.
Jag har fått lära mig att bearbeta mina känslor. Fått veta att det är okej att låta dem komma en stund och ta dem till mig för att sen lägga dem på minneshyllan för saker jag helst inte vill ta upp. Det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden. Det där som man intalar sig att kan va bra att ha. Fast på vilket sätt sådana här upplevelser kan vara bra att ha har jag inte riktigt förstått mig på. Det stör mig inte längre när de kommer på besök, jag besväras inte, för det blir färre och färre besök ju mer åren går. Vaga bilder blir än mer vaga, men ibland tänker jag på dem, ett ögonblick, sen är det bra...
Det jag tycker är jobbigt är när de dyker upp när jag minst "behöver" dem, det är inte ofta men när jag är mitt i vardagen, helt neutralt, bland människor och i rörelse, när jag är på väg någonstans så stör dem mig. De kommer på oväntat besök, jag blir ställd mot väggen, häpen och rätt arg! Varför kommer ni nu!? Vi har inte bestämt träff just nu! Då man blir sådär, skakig, tårögd och andas snabbare. Man söker ögon från någon som vet vad man tänker och som man slipper berätta hela historien för. Då halsen helt plötsligt krampar ihop och den där klumpen i halsen vill upp när allt man vill är att springa långt därifrån. Idag hade jag inte möjlighet till det, jag var tvungen att vara där, ta tag i situationen. Jag hade gladeligen lämnat över den till någon annan! Men eftersom jag är som jag är, så tvingar jag mig själv att kliva över den där tröskeln, ta tillbaka makten över mig själv. Det är då jag tar ett djup andetag och säger - det är okej, det är ingen fara, det går över om en stund. Situationen i sig var inte farlig, det var lugnt, men så var det en viss detalj i den som råkade trigga det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden...
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar