[Tre sorters leenden]

Varje dag går jag till jobbet med tre olika leenden, ett för barnen, ett till mina kära kollegor och ett till föräldrarna. Alla olika laddade, alla med olika betydelser. Leendet till barnen är och förblir det största, för de ger mig glädje, kärlek och omtanke. Leendet till kollegorna är ett tecken på förståelse, ett samspel(jag vet hur du känner och tack för att du finns!), leendet till föräldrarna handlar om förtroende, det säger att barnen mår bra och är trygga hos oss. 
Men barnomsorgen....har den varit lika illa som nu? Vi ska vara lekmänniskor, beteendevetare, tekniker, inredare, köksbiträden, inventerare, trädgårdsmästare, och allt annat som egentligen inte alls har med vad vi är utbildade att göra men nej, vi ska nicka, tacka så hjärtligt och fortsätta arbeta för samma låga lön. Hade en läkare gått med på att borra upp en hylla på sjukhuset när denne egentligen ska operera ett knä för att sjukhuset drar ner på vaktmästartjänsten? Kanske till att hårdra men en liknelse likväl....

Jag lider när jag ser kollegor som brinner för sitt arbete och verkligen vill kämpa för det men som hela tiden stöter på motstånd. Jag ser det på dem och jag har svårt för att veta vad jag ska göra eller säga, jag står handfallen, för jag känner ofta likadant. Bit för bit bryts vi ner till oigenkännlighet samtidigt som vi alla kämpar med saker på privata plan också. Hur länge ska vi orka?! Vår gnista kvävs mer och mer. Där finns en brist på vikarier(det finns inga!), vi går bokstavligen på KNÄNA för att få ihop vardagen, pusslar, ändrar om, tänker om, gnuggar hjärncellerna och bankar huvuden i väggen, ger information om hur varje dag har varit för varje enskilt barn, slits mellan krav från chefer och önskemål och förväntningar från föräldrar och mitt i allt det här står barnen. De stackars små, som trycks in i större och större barngrupper och cheferna som räknar på sina förbannade fingrar, för allt de ser är antal platser och tjänster och ekonomi. Jag ska snart gå upp i heltid och ska ärligt talat säga att jag är orolig. Jag orkar mycket, jag är uthållig som en oxe många gånger, sväljer och trampar på i djupa spår men när fler försvinner från vårt arbete för att de är utslitna på ett eller annat sätt så blir jag just det, orolig. Jag har ju 35år kvar...

Politikerna förstår inte vår pressade situation, hur kan de? De har aldrig varit där för att beskåda, men de har djävulskt lätt för att fatta beslut som angår vårt arbete och verksamhet! Välkomna att göra vårt arbete en termin och säg sen att ni jättegärna vill fortsätta.

Till mina kollegor, ni är BÄST och värda allt för hur ni varje dag kämpar och får dagen att gå ihop, skickar ork och kraft till er! <3

//Anya