Jag står och stampar
Jag står och glor
Jag går i samma fotspår
Som jag gick igår
Jag blir frustrerad, jag är frustrerad, jag står och trampar i ett vakuum av vardagliga rutiner just nu. Jag AVSKYR det. Jag vill styra mitt liv själv, jag vill inte bli styrd, rätten som vi alla egentligen ska ha. Pratade med en vän idag, vi brukar synka på det mesta när det gäller känslomässiga berg-o-dalbanor. Vi kan varandra nästan utan och innan, respekterar varandra, förstår varandra och det är okej, vi fortsätter inte fråga, vi trycker inte på och tvingar fram svar.
Den där egen-tiden ni vet, den asociala perioden då man vill gräva ner sig en tid och komma upp när man är mentalt stabil igen? Då man vill vara okontaktbar, bara vara, inte behöva vara social när man känner att man inte klarar av det. Även om tanken är god och omgivningen tar kontakt för att de vill så himla väl, bryr sig om en och vill veta att man mår bra, så kommer det alltid, just då, kännas som tvång, då man helst av allt, innerst inne, bara vill bli lämnad ifred. Det måste ju finnas fler där ute som känner likadant? Eller är många så uppe i tankar på att aldrig behöva vara ensamma? Det är en bra egenskap att kunna vara ensam ibland. Det är bra att få vara ensam med tankarna om framtid, nutid, ovisshet och vishet, bara var med sig själv.
Det är dags för förändring, sa ingen person någonsin. Förändring är det som sker konstant, hela tiden men det är upp till dig att förändra till det som just du trivs med.
Jag vet att jag mumlar just nu men låt mig, det är ditt val att läsa, tolka och ta in. Håll med, eller inte, båda är okej. Men gör det bara för dig.
Du kan aldrig göra fel val, du kan bara få olika utgångar av dina val.
//Anya
