[Verkligheten tar ett djup andetag varje dag]

I väntan på mer. I väntan på att leva. I jakten på annat så går vi här, 

vi försöker få timmar, minuter och sekunder att ha en mening. 

Vi skynda oss fram, så snabbt att vi inte hinner med.

Vi letar, vi söker, hälften av oss finner, 

vi känner, vi låtsas och hälften av oss försvinner.

Hälften verkar inte bry sig alls. 

Vi tänker, funderar, kommunicerar och vänder ord.

Ofta så vänder vi dem så mycket att vi är tillbaka där vi började. 

Många är skadade, några är brutna

men vi är ju bra på att låtsas, ellerhur?

fasaden utåt, inte visa dig svag nu, 

inte visa att du behöver någon du,

för du vet ju att alla är lika skadade som du.

Du har dig själv närmast,

det är du som andas med dina lungor,

det är du som känner ditt hjärta slå,

sluta jaga livet, livet är hos dig nu,

varje dag, varje natt, varje andetag du tar.

Hur säger man till sina nära sådant ord inte kan beskriva?

Sådant som gör så ont i bröstet så det ska sprängas,

om rädslan att förlora, att tappa och gå itu.

[Till alla nära mig som varit, är och ska bli]

//Anya

[Leende gaseller tar över stan]

Fötterna lyfter, de flyger fram lätt som ett asplöv uppför backen, med en spänstig kropp som en gasell i blå Adidaströja, studsar den uppför, om och om igen, kikandes över axeln med ett leende. Det hörs en röst: - Kom igen! Kämpa! 

Efter kommer jag...flås,flås,flås. Tunga elefantsteg, pipljud från halsen, jag dör! Seriöst, jag dör, här på mitten av backen dör jag, svettig med utsmetat smink, inte ens ett vacker lik blir man. Jag svär högt, lägger förbannelse över den där leende gasellen framför mig, den som är sådär 5 meter fram hela tiden, precis så långt fram att man inte får tag i den. När man helst av allt önskar är att ta tag i kragen och drar ner den på marken så den rullar ned till backens början. Men sen tackar jag honom för att han puschar, driver på och får mig att fortsätta uppför alla 6 gångerna, nästa vecka springer vi uppför 8 gånger :D Fokus skiter sig några gånger när vi brister ut i skratt med den där udda humorn som konstigt nog alltid kommer fram när vi träffas. Nu är vi igång och det känns underbart! Piggare, gladare och förhoppningsvis en starkare kropp. 

Så jäkla rolig!

Förr sprang vi 4 ggr i veckan, ibland mer, hur orkade vi?! Ska nog bli student igen, hade så mycket mer fritid då! ;) Men ändring, nu är jag pepp och ostoppbar!
Det är sååå värt det efteråt! När man sitter nyduschad och "nymätt" och med 2 liter nytt vatten i kroppen. Med en annalkande träningsvärk i låren så misstänker jag gångproblem imorgon, om inte en omöjlighet att sitta på huk, men vad gör väl det ;D 

Walking Dead har börjat sändas igen! Wunderbaar! Greys Anatomy likaså och på torsdag börjar BlackList, älskar hösten och alla nystarter på serierna :) Bara Game Of Thrones som saknas nu ;)

//Anya

[Röda bloddroppar ger ingen mjölk]

Blev lite sentimental ikväll när jag kikade igenom min blogg. 

Började skriva i juni 2011. Det är 3 års tid! Vart tog de åren vägen? Så mycket jag gjort, så mycket jag sett, så mycket jag har upplevt...på gott och ont, ja, det onda hade gärna fått avstå från min livsplan(Hey! Det ingick ju inte ens i min plan!) Vad tänkte det när det stod där vid vägskälet egentligen. Måste ju ha funnits andra vägar än just min eller?Men jag antar att hade det inte valt min, så hade någon annan fått en fartdåre på sin lugna gata. Man blir starkare av omvälvande händelser, även om jag kanske hade skippat den ena eller andra eller möjligtvis alla tre. Vissa får en större beskärd del än andra av de där händelserna, andra tappar på sin höjd bort sin mobil, lucky you! Ni kan fortsätta vandra i naivitet och ovetskap, jag hade gärna bytt! För VAD ska jag med den här sortens kunskap till med egentligen? Vad har den att ge mig, att fylla mitt liv med? Glädje? Nej. Lycka? Nope. Ångest? Oro? Illamående? Check. Men, nej, självklart går jag inte runt och oroar mig 24/7! När de tankarna kommer tar jag dem till mig, låter dem komma, tänker på dem en stund och lägger dem sen åt sidan. Som en bok som fångat min uppmärksamhet för en stund. Fick höra av en mycket klok person att dem inte försvinner bara för att man skjuter undan dem. Jag har bara blivit mer uppmärksam eller vaksam om du så vill...

"Endel"(hihi, din stavning Anna)påstår att det inte finns någon godhet och ondska, jag påstår tvärtom! Människor har en uppfattning om saker och ting, hur det ska tänkas vara på ett speciellt sätt. Det är möjligt att för dem, i deras verklighet så är det just det, rätt. Men för resten som tänker olika än dem? Hur gör man för att hamna på samma plan? Världsbilder krockar...och här står vi mittemellan och försöker göra gröt.(makes sences?)

Skådespelerska Drew Barrymore sa en gång i en intervju: - Only when you´re home alone, you are in your truest state. Det ligger något i det där du Drew....

Blev lite tungt inlägg ikväll också men någon nytta ska man göra av tiden :D

Piggar upp texten lite och säger att jag ska köra s**ten ur min kropp imorrn, då blir det backträning med Marcus! Hoppas det regnar, så det blir så där lerigt och äckligt som det brukar blir i Stadiums träningsreklamer :D 

<3 Till de mina <3

//Anya

[När huvudet vill två håll, hoppar hjärtat in och då försvinner logiken]

Ett tag sen jag skrev, så är rädd att detta kommer bli det där filosoferande inlägget. Ska hålla mig kort ;P

Home - Make this Place Your

Jag har många saker klart för mig, vart jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Sakerna finns där i mitt inre, svårigheten är att göra dem till verklighet. Så fort känslor rör om i grytan så tappar jag mig, känslor är inte logiska för mig, men visst, logik är tråkigt :)
Ibland intalar jag mig att jag är redo, ibland rusar jag därifrån. Det är stjärntecknet tvillingens natur(ni tvillingar förstår säkert mitt ologiska babblande). Med snabba svängar och ändring av kurs så söker vi efter nya intryck hela tiden, tröttnar snabbt och flyr iväg till nästa erövring. Jag vill göra allt och ingenting på en och samma gång och helst på EN gång. Huvudet virvlar av tankar, som en evig labyrint där man aldrig hittar ut, aldrig hittar svar. Nej, det är inte alltid skoj att vara aktiv i tankarna 24/7. Jag vill också lära mig att vara den där som landar, som hittar mitt jag, mitt mentala lugn. Slappa på soffan, right, inga problem! Det är min insida som springer maraton. Antar att jag behöver hitta det där som gör att jag kan stänga av, en sysselsättning eller hobby som gör att allt annat hamnar i väntelistan, om bara för en stund. 

Längtar så innerligt till vecka 44, då blir det Dalaresa och Halloweenskoj där uppe med syster o familj. Ska kasta toapapper på huset bredvid dem(det är lugnt,, det bor ingen där) :D
Syster vill att jag flyttar upp. Det är oerhört fint där! Men det är inte skärgården och det är inte den friska havsluften. Att göra ett val mellan vart man ska bo och närhet till familj sa ingen behöva göra. Jag umgås mycket med min familj för att jag har turen att ha fått dessa människor runtomkring mig som jag älskar, trivs med och som finns där för mig och vice versa. Alla har inte den turen tyvärr, men missunna ingen den chansen! 

Och va f'n hände med mitt fotograferande? Fotade jättemycket förr, nu? knappt någonting! :( Känns trist att skylla på tidsbrist men så är fallet...:( Jag har ju talang för tusan! ;)

[Res, upptäck och lev men kom tillbaka till ditt hjärtas bo]  

//Anya

[It is what it is...]

...Or is it?

Ibland kan man känna sig..

Precis betalat tillbaka sista summan på kvarskatten, skönt att slippa! Det var ju ingen liten summa!

Vill dilla lite om självständighet och samhörighet ikväll. Det kan vara svårt att umgås med människor, det krävs "skills", förmåga att vara med andra. Trots att vi bygger upp denna förmåga under hela livet, leds eller tvingas in i det sättet att vara. Jag tycker om att prata med folk, få nya erfarenheter, nya synsätt på saker, hey! Det är inte för inte som jag har de arbeten jag har, det är inte för inte som jag valde att bo i korridor några år. Jag gillar att ha folk och liv runtomkring mig. Jag tycker om när grannarna slamrar i sina skåp, mumlar något bakom en vägg eller när det gnisslar i deras toalettdörr. När jag är på jobbet så är jag där och ja...ger service, pratar och är glad. Men när jag kommer hem! Oo, det är som om någon klipper av trådarna på mig som marionettdocka, precis som att jag hela dagen har hållts uppe av trådarna som sitter fast på mina armar. Trådarna klipps när jag kommer innanför dörren, mycket säkert för att axlarna sänks och tröttheten kommer. Jag har fått lära mig själv att jag nog är mer av en introvert än extrovert person.

För de som är nyfikna så kan ni läsa mer här: Introvert

Känner igen mig i så mycket! Tycker också att det är intressant att jag lär känna mig själv mer och mer varje dag. Många pratar om egentid, det må låta ego, so be it! Jag älskar egentid! Att få vara själv med sina tankar, reflektera och fundera. Lika mycket som jag då kan tycka om att ha människor omkring mig och hitta på saker, så gillar jag mycket tiden när jag är själv. Jag älskar att komma hem, stänga dörren och stänga ute allt ljud, andras idéer om hur saker ska vara, energier osv. Det har inget med att göra att jag ogillar människor, men jag behöver den pausen, tror de flesta behöver det även om många inte tillåter sig att vara bara med sig själva. Funderade på det idag när nära släktingar skulle vara ifrån varandra en vecka. De är aldrig ifrån varandra. Det måste också kännas konstigt. Jag tycker det är en underlig tanke, att man kan vara med en enda person dygnet runt året runt, vänjer man sig någonsin? Om man vänjer sig så borde det vara svårt sen att vänja sig av vid att alltid ha någon vid sin sida. Jag vet inte, hamnar jag i den sitsen och om jag hamnar där så tror jag ändå att jag måste hålla kvar min tid för mig själv för att också kunna ge av mig själv....gör det en något klokare att tänka så? Så är jag lite disträ så ta det inte personligt, det har inte med dig att göra!

För övrigt;
Har en envis förkylning som vandrar neråt, började med ont i svaljet förra veckan, nu har det krypit ner i lungorna och mellangärdet, irriterande!
Tafsen går mig på nerverna och jag vill bara putta ner den i en bilpress, någon bilkunnig som är intresserad att köpa den så ligger den nu på blocket för allmän beskådning. Annars kontakta mig på facebook

Nu är det dags att dyka ner i nytvättade lakan och läsa lite "all världens historia"
Ha en bra vecka Ya´all!

/Anya

[När himlen är svart syns allt mer klart]

Min allra första semester är över, jag kunde inte förstå att jag skulle ha fyra veckors ledighet och få betalt, jag som alltid har jobbat somrarna. Nu kan jag inte förstå att jag har haft fyra veckors ledighet. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen jag gick av jobbet, vilken känsla, vilken frihet! Det jag inte visste var att denna frihetskänsla skulle göra det så svårt att gå tillbaka till jobbet igen! Visst är det roligt att träffa kollegor, barn och spännande att få egna inskolningar att ansvara för, men några fler veckor av sovmornar och kvällsbad hade suttit sååå fint! Jag kunde inte ha bett om vackrare väder än vad vi har haft i sommar!

Jag har haft en underbar sommar med allt vad det innebär. Resor, umgåtts med många olika slags människor, festivaler, solbränna, bad och båthäng(oh, jag tror inte jag har badat så mycket på länge som jag har gjort detta året! Har också legat på solvarma klippor mitt i natten i tystnad och stirrat upp på stjärnhimlen ett antal gånger, det är inte mycket som slår den känslan, man känner sig rätt liten.

Det är inte många dagar jag har landat i mitt eget hem, men det gjorde absolut ingenting för två dagar senare spratt det till i benen och jag ville iväg igen(kanske blir mer hemmamys nu i höst, med en kopp te, framför brasan(tv:n...har ju ingen brasa men det hade varit ett plus :)

Bäst var all vaken tid jag totalt spenderade med dalasystra mi när hon var här och jag var där, nästan två hela veckor(sammanlagt) Powerwalks på kvällen med all världens snack ur munnarna. Alla borde ha en person i sin närhet som tänker likadant som sig själv, reflekterar, funderar och diskuterar. Vi har alltid haft diskussioner i vår familj, om lätta och tunga saker, antar att det är därför vi står varandra så nära. 

<3 mosterskärlek när den är som störst <3

När jag gick tillbaka till jobbet så tog jag lite för givet att de minsta barnen jag haft inte skulle känna igen mig, ni vet, glömt bort efter alla dessa lediga dagar. Men jag fick ett glädjefyllt mottagande med öppna armar, många kramar och värme. Fick höra av en förälder vars barn jag haft, pratade om mig och låtsasringde mig i somras, sa:- nu, ska jag ringa Anja. Ett barn som innan också sagt att jag är den som tröstar när det är ledset. Det fick mig att fundera, självklart tröstar man! Jag tänker ju inte på det, det är något som går per automatik, hos mig iaf! När ett barn är ledset så tröstar man med kramar, blåser där det gör ont och visar att man är där...en självklarhet...eller?! Glöm inte bort, vifta inte bort era barns krämpor och säg att det går över, som om det inte betyder något. Bekräfta istället det onda och låt barnet vara ledset en stund och visa att det är okej att vara sårbar ibland. I vårt samhälle ska man ju helst inte visa att man är nere, att man mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, vårt samhälle kräver att vi är starka och kan jobba, annars går vi under.  Låt barnen vara barn, de växer upp tillräckligt snabbt ändå.

[Vi äger inte våra barn, vi har dem till låns]

Nu tar jag dagarna som de kommer i höst, jag har överlevt första veckan tillbaka även om jag gärna hade sovit vidare när klockan ringer...:)

//Anya

 

[Du får inte smaka på livet, det är inte laktosfritt]

[Ibland får tiden gärna stanna till och ge mina tankar platsen de förtjänar]

Ups! Ibland kommer mina tankar lite för snabbt, alla på en gång. Då försöker jag skriva ner dem, men de rinner så snabbt förbi så oftast hinner jag inte med. Tankar om saker jag vill göra, upptäcka och se. Det är som att se 10 tårtor framför dig men du är den enda som inte får smaka för den inte är laktosfri. Senaste tiden har jag stått och stampat. Åhhh, vad jag hatar att stå och stampa! Jobba, sova, äta, jobba, sova, äta...blä, det står mig upp i halsen! Det gör inga under för humöret. Och det känns som att jag inte får någon "belöning" för mödan många gånger.

Jag är en aning frustrerad över att jag inte tar tag i det, styr upp och gör något åt det. "Det är så livet är" hör jag någon säga. Ehh, handlar livet om att slita ut sig, sin kropp, underordna sig och bara vänta på pensionsdagarna? Fråga dig aldrig om det var rätt väg, du får inget svar och kommer aldrig få veta vad som hänt om du tagit den andra vägen. (upplyftande ellerhur :) Det är många vägskyltar som man möter och jag antar att du många gånger väljer annorlunda än du kanske borde eller så väljer du i stundens hetta. 

Klart att jag är glad för mitt liv, min familj och att jag har hälsan men ofta behöver jag det där lilla extra. Då jag känner att jag lever, då pulsen slår så hårt som om den vill kasta sig ut ur halsen på en, då benen har sådan inre kraft så de kan explodera ut i ett enda evigt sprinterlopp. Det är väl meningen att den känslan ska finnas med oss varje dag?...

Nej, jag fortsätter stampa, stampa, stampa och så får vi väl se om jag lyckas stampa igång mig själv!

Tekniken har inte varit med mig på senaste, saker har gått sönder och svikit sin ägarinna. Helst vill de svika samtidigt också. Hoppas på en ändring där. Samt! Till alla negativa(neggon) människor där ute - stick och lägg er i ett getingbo! Jag har inte tid att dra upp er ur bitterhet när jag har fullt upp med mina egna känslor.

(oj, nu svänger humöret..iaf:

Skickar en Glad Mors-dag puss till min härliga mamma <3 Nu är hon iväg på äventyr hos skånska släkten så idag blir det inget fika. Men jag behöver ingen speciell dag för att uppskatta mina nära, det gör jag varenda dag och de mig, vi säger inga ord, men vi vet ju :)

Såg en härlig dokumentär igår om tre generationer där en kvinna intervjuade sin mamma och mormor. Mamman hade någon gång i livet drabbats av en hjärtinfarkt och nu var väl hon en sådan person som inte sa särskilt mycket eller tänkte så mycket på det. Dottern frågade i intervju hur hon kände och mamman säger bara: - Men det gick ju bra.

Logisk, enkel och helt underbar kommentar. Påminner så mycket om min egen mormor. Se den! 
Länken är här:
mormor, mamma och jag

Vill också tacka min käre pappa <3 för all hjälp med Tafsen nu när den har varit dum(var sååååå nära att skrota den, sen blev jag sentimental...hah!) Ni, mina härliga, gosiga föräldrar, är värda mer än allt guld i världen. 

Trevlig solig söndag på er!

//Anya

[I´m Back, If Just For A Blink Of An Eye]

Sommaren är på väg och jag njuter för fullt av att se allt börja röra på sig, leva upp, finna värmen och glädje. Hösten har varit väldigt kämpig och ibland undrar jag hur fan jag har överlevt i detta, som det kändes, eviga mörker. Jag ska inte dra saker under stolen med att det rent av har varit för jävligt! Många dagar har jag velat dra täcket över huvudet och ignorera allt och alla som suger energi från mig, energi som ju jag själv behöver mest! Men räkningar ska betalas och löften ska hållas. Frågan man ofta ställer när man träffar någon man känner är: hur mår du? Vårt vanliga svar är: Jag mår bra. Men kan verkligen ordet bra sammanfatta alla dagars arbetes slit, besvikelser, grusad hoppfullhet och glömda drömmar? Vardagen kommer emellan och vi ler, svarar bra, går vidare och trycker undan det som vi egentligen behöver ta upp och ventilera för att vi antar att personen mittemot inte vill, inte hinner eller inte behöver höra, personen har ju egna glömda drömmar att ta hand om...
Glöm inte bort er själva under alla krav bara, det låter som en fet klyscha men du har huvudrollen i ditt liv. Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut din kropp. Min mamma sa något klokt när jag tog upp att jag var rädd att jag hade gått och blivit likgiltig inför vardagliga saker efter alla mina upplevelser. (Nej, jag har inte tappat bort min empati eller moral, jag kan fortfarande inte krossa en fluga utan att få dåligt samvete)..- Du har bara fått reda på att det finns viktigare saker att bry sig om här i livet. <3

Att sen inte bryr mig eller känner samma sorts upprördhet som många andra när man får höra glappande munnar påpeka småsaker är i och för sig rätt skön känsla att ha ;) Jag kan skjuta undan det, ignorera och stänga av. Det tycker jag om. Ibland vill jag ha tillbaka min naivitet, ovetskapen om att livet är skört gör det lättare att leva. 
I vilket fall så är det underbart att ha min fasta punkt nu. Jag har ett arbete jag trivs på, ett hem som är min borg och, nu kan det vara årets ljusa dagar som pratar, men jag är hoppfull inför vad som komma skall. Fråga mig igen i höst haha! Jag är grymt årstidsberoende ;)

Jag ger er denna låten som jag fick höra tidigare idag som passar rätt bra idag och alla dagar

 Live like a Warrior

//Anya