Detta skriver jag med den kraft jag har kvar idag sen är kontot tömt...
Jag insåg inte när folk pratade om att vara utbrända, utmattade och tomma, att de verkligen inte har en uns av ork kvar...till något. Ingen glädje men ändå ingen sorg. Jag insåg inte att man blir som ett tomt blad med en likgiltighet till allt som innan gav glädje.
Men jag insåg det när varje steg jag tog vred ur min energitrasa för att lämna mig där på golvet i tårar som inte vill sluta komma, det är som om hela havet bor i dina ögon.
Jag insåg det när bröstet höll på att sprängas efter varje andetag och lungorna krampade och kändes som två små hårda stenar omöjliga att göra större.
Jag insåg det när värken låg som ett stämjärn över huvudet och ögonen gjorde ont som om du hade 40 graders feber.
Jag insåg det när hela kroppen sa NEJ! och jag ville fly ut ur mig själv, bort, iväg. Då ringde jag med gråten i halsen och sjukskrev mig.
Nej, du är inte svag för att du drabbas, du är förmodligen en människa som har kämpat hårt och försökt vara stark för länge. Du har sett tydliga tecknen men du har inte lyssnat. Du har trampat på och tänkt, "äsch, snart kommer helgen då kan jag vila". Men helgen kommer och helgen går och så ligger du där på söndagskvällen och vill inget hellre än att bara sova. Men du är inte trött, du kan inte vila bort psykisk trötthet. Du kan läka med sömn men du blir inte bra...
[Långvarig negativ stress fick jag som diagnos]
Första veckan sov jag bort, 14 timmar/dygn och var ändå inte utvilad. Drömde om det som tydligen behövde drömmas om. Grät floder. Orkade gå små promenader, detta är någon som sprungit flera gånger i veckan, sen sov jag lite till. Du som vet kan se det som känslan du har vid och efter en traumaupplevelse. Ett overkligt tillstånd där du går som i ett vaccum, en film som spelas upp igen och igen. Du undrar om det verkligen har hänt. Du är inlindad i bomull och det enda du ser är fötterna framför dig. Du tittar men du ser inte. Du hör men du lyssnar inte. Du känner dig liten och oförsvarbar. Hjärnan har stängt av, hela systemet är ur funktion och hårddisken har kraschat. Du har svårigheter att minnas, du kan inte fatta beslut så ge inga valmöjligheter. Maten smakar ingenting men du tvingar i dig den. Du blir rädd för omvärlden, osäker och nervös. Köra bil fanns inte på tapeten i början! Jag glömde var jag ställt den... Jag har borstat tänderna med handkräm. Kroppen gör saker per automatik och ofta blir det fel.
Jag vill så mycket, sen minns jag, nä just det jag orkar inte. Det låter konstigt och skumt att man kan gå från att vara ytterst social till att undvika folk för att du är trött flera dagar efter mötet. Nej jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig. Det syns inte på utsida men att orka föra ett samtal, orka ta sig ut. Bara att gå till affären och vara orolig att man möter någon för att man vet att man måste vara social men du har inte råd att slösa energin.
Jag gör inga planer just nu. Jag tar en dag i taget och samlar energi. Jag kan inte träffa flera personer på en gång, jag blir stressad, känner mig pressad att prestera och får en flykänsla, familj eller ej...
Det jag har är ett otroligt stöd från personer nära mig! Förlåt mig om jag inte har visat uppskattning eller omtanke, förlåt om jag är disträ, jag har allt att ge till er, bara inte just nu. Såklart har jag fått skuldkänslor över att jag känner krav och press över att träffas men det är fröken duktig som försöker pressa sig fram. Jag ska försöka göra mig hel nu, sen kan jag ge med hela mitt hjärta igen! Men tack för ert oerhörda stöd och värme!
En vis person sa:
"Det är först när man visar sin sårbarhet som man möter människors empati". <3<3<3
Utmattningssyndrom är ju något som är så vanligt nu så det genomsyrar vår vardag och blir som en vanlig huvudvärk. "Jaha, ännu en som sjukskrivit sig för utmattning....
Är det inte dags att se över vilket samhälle vi har skapat då utbrändhet är en folkepidemi som inte blir ovanligare?
-God Natt-
//Anya
