Det är likadant varje år, semestern kommer lägligt och så efterlängtat, man är slut i kropp och huvud och vill bara ligga på en brygga och titta på solen som glittrar i vattnet. Man är glad att man överlevt ännu ett år. Detta året är annorlunda. Detta året är fyllt av vånda, orättvisa och frustration. Ett år där jag känt att min röst inte blivit hörd, jag har känt mig liten, obetydlig och osynlig. Det är aldrig skoj att säga farväl, jag undviker det, jag säger på återseende, skojar bort det eller så säger jag inget alls. Jag vill inte ta i ordet farväl. Farväl är ett otäckt, onödigt och skrämmande ord. För mig finns inte farväl, för mig finns;
[Tack för att jag fick lära känna dig, lära mig av dig, lära med dig och att du fanns med mig en tid i mitt liv]
Jag har träffat så underbara människor, fina människor, varma människor, människor som tänker och fungerar som jag och så ska man helt plötsligt skiljas från varandra. Var i ligger logiken i det? Allt som fungerade så bra, relationer som hade så mycket potential, värme och där man kunde gått hur långt som helst. Jag är riktigt jävla förbannat, jag bjuder på det idag...men jag har blivit tvungen att göra ett val. Jag hatar att bli tvingad även om det kanske, möjligen i detta fallet var för mitt eget bästa..
Och inte ens ordet tack fick vi..
Men varför ska jag hålla tyst? varför ska jag kväva min röst och mina tankar? Sen när var det förbjudet att säga sin mening?
Ikväll skriver jag, blöder jag och gråter jag över allt som var, är och inte kommer bli.
Så tack till alla Er, hoppas jag har gjort ett avtramp i ert liv lika mycket som ni har gjort ett avtramp i mitt.
Fy fan.
//Anya
