[Då känner jag mig liten]

Två gånger i mitt liv har jag varit med om olyckor som slutat med död, två liv har jag sett försvinna på brutalt sätt. Ja, där kom den, en bit sanning av mitt liv. "Något" hade tydligen bestämt att det var deras tid att gå. När årsdagarna närmar sig så tänker man lite extra. Dessa två har såklart fått mig att fundera mycket över vår hela existens och mening. Att komma underfund med hur livet fungerar, varför och om vi ska finnas. Jag har nog anklagat allt och alla men mest av allt mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel, det var inget jag kunde styra över, det var ju olyckor. Jag intalade mig: -var inte runt mig, det händer hemska saker är du är runt mig...
Förstå mig rätt, det finns inga andra tillfällen där man känner sig mer liten och maktlös än just där och då.
Jag har fått lära mig att leva med bilderna i mitt huvud från dessa två grymma avslut, det finns ingen magisk formel att ta bort dem med, tyvärr Alfons Åberg - stick du stygga spöke, för du finns inte, hjälpte inte mig. Fick bygga upp mig själv igen, inte till det jag varit utan till någon ny, annan version av mig. Små saker var jobbiga att göra i början, bara att gå till affären och handla bland folk, där fanns ingen som visste och jag kände mig så liten och obetydlig och alla andra kändes så hårda och kalla. 
Jag har fått lära mig att bearbeta mina känslor. Fått veta att det är okej att låta dem komma en stund och ta dem till mig för att sen lägga dem på minneshyllan för saker jag helst inte vill ta upp. Det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden. Det där som man intalar sig att kan va bra att ha. Fast på vilket sätt sådana här upplevelser kan vara bra att ha har jag inte riktigt förstått mig på. Det stör mig inte längre när de kommer på besök, jag besväras inte, för det blir färre och färre besök ju mer åren går. Vaga bilder blir än mer vaga, men ibland tänker jag på dem, ett ögonblick, sen är det bra...

Det jag tycker är jobbigt är när de dyker upp när jag minst "behöver" dem, det är inte ofta men när jag är mitt i vardagen, helt neutralt, bland människor och i rörelse, när jag är på väg någonstans så stör dem mig. De kommer på oväntat besök, jag blir ställd mot väggen, häpen och rätt arg! Varför kommer ni nu!? Vi har inte bestämt träff just nu! Då man blir sådär, skakig, tårögd och andas snabbare. Man söker ögon från någon som vet vad man tänker och som man slipper berätta hela historien för. Då halsen helt plötsligt krampar ihop och den där klumpen i halsen vill upp när allt man vill är att springa långt därifrån. Idag hade jag inte möjlighet till det, jag var tvungen att vara där, ta tag i situationen. Jag hade gladeligen lämnat över den till någon annan! Men eftersom jag är som jag är, så tvingar jag mig själv att kliva över den där tröskeln, ta tillbaka makten över mig själv. Det är då jag tar ett djup andetag och säger - det är okej, det är ingen fara, det går över om en stund. Situationen i sig var inte farlig, det var lugnt, men så var det en viss detalj i den som råkade trigga det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden...

//Anya 

[Hon i den blå kappan]

Där går hon, hon i den blå kappan

Hon som levt ett helt liv

Hon som sett mer än vi andra

Hon som har gråtit

Hon som har skrattat

Hon som har känt vrede

Hon som har levt livet

Där går hon

På den kullerstensbelagda gatan

Ner mot affären för att handla

Hon har gjort sig fin idag,
tagit på sina finaste skinnhandskar,

Men ingen ser, de går förbi

för de lever ju sitt liv

med sina skratt, gråt och sin vrede

Det tar tid, men hon har tid

Än så länge har hon tid

Hon i den blå kappan

Ta hand om de äldre, ge dem värdighet. De har ju kämpat för oss, för vår framtid. Vi har inte mycket att oroa oss över, snart går vi själva där i den blåa kappan med våra finaste skinnhandskar, ner mot affären för att handla och ingen ser.  

Det dåliga samvetet brinner inom mig, tänkte på mormor Majken idag, min 93-åriga mormor som bor själv och knappt klarar sig själv. Hon frågar alltid: - När kommer du nästa gång? Hon har ställt upp hela livet på andra, servat, älskat och tagit om hand. Hon älskar att virka, hur många gånger har hon inte försökt lära mig, avigan Anja, rätan, Anja! Och jag har bara nickat och sen blev halsduken snedvirkad för att jag glömde räkna maskor. Nu har hon stela fingrar som är svåra att böja men hon virkar ändå, vi får kassar fulla med sockor varje gång vi är nere i söder.
Hon älskar att lösa korsord, vi brukade hjälpas åt att lösa, det var till henne, korsordsdrottningen jag kom till om jag hade fastnat på ett ord, nu har hon sämre syn så tidningar och pennor ligger ofta stilla. 
Och nu gnager samvetet inom mig, jag vill så gärna åka ner till henne. Vad jag inte skulle gett för att bo ett hus ifrån och kunna besöka varje dag, komma med fika, prata, och säga "jag ser dig". Varför ska vardagen ta så stor plats? Varför ska obetydliga saker ta sååå stor plats när tiden med våra nära är sååå kort? Särskilt saker vi inte mår bra av, saker som får oss att dra upp axlarna och spänna käken i tystnad. Det borde finnas mer tid och så blir jag så arg och frustrerad på mig själv för att jag låter det ske.

Jag skriver julkort och på mitt första står det Majkens namn, det kanske stillar det där samvetet en aning...

//Anya

[När förväntningarna möter verkligheten]

Idag frågade någon vad som gör mig arg...

[Hahaha]

De som inte kan köra bil, sa jag och syftade såklart inte på mig själv.

Jodå, jag har humör! Fråga min familj, mina närmsta...

Jag visar det bara inte så ofta, jag förvarar det i min lilla box av frustration sen tar jag ut det i skogen och springer s-tan eller går hem och skriker i en kudde... 

Skämt åsido, jag blir faktiskt sällan arg, jag är hellre glad, det är mycket mer roligt. Jag är inte småsint eller långsynt och jag har ett djävulskt tålamod! Jag har lärt mig att sortera ut det som inte är viktigt i mitt liv, det som tar energi och drar ner mig, jag behöver inte sådant i mitt liv, då går jag därifrån. Jag har så mycket annat i mitt liv som jag hellre lägger min energi på och som jag mår bra av. Jaa, sen har vi ju det där blodsockermonstret eller när jag är riktigt,riktigt trött, då blir jag blir sådär känslostyrd, förlåt mig, när det händer...

Oftast har människor en tanke med det de gör även om det inte passar andra just då..oftast. Sen finns det ju tillfällen som man helt enkelt inte har samma tycke,tänk och smak. Speciellt på ett jobb. 

Det är omöjligt att alla tänker likadant! 

Men att ha ett socialt jobb och jobba med människor är fan ALDRIG lätt! Det är viljor hit och viljor dit och väldigt lätt att känna sig osäker på vad för sorts förväntningar som finns på dig. Hur många gånger om dagen går jag inte och tänker på en viss situation? Hur jag hade kunnat göra den annorlunda, varför det blev som det blev, vad sa jag nu? Jag ogillar att analysera men då lär man sig mer om sig själv. Många gånger när jag frågar någon kommer jag på mig själv att tänka, aha! Jag fattar! Så funkar DU :P Och så är det bra med det. Haha lite som att: har man bra argument är jag såld(nej,nej, det är inte samma sak som övertalningsförmåga!) Jag är inte naiv och blåögd! Eller ja,,blåögd är jag ju ;) Jag har bara lärt mig att här finns andra saker i livet, större saker, djupa saker, som är viktigare än om potatisen du beställde inte är rätt sorts potatis.  

Man får lov att känna sig lite nere ibland, lite liten, osäker, "svag", glömsk, ta då hjälp av andra som just den dagen kanske känner sig lite starkare än du. Du har en dålig dag, inte ett dåligt liv! Ibland gör man fel, inte rätt, på ett annat sätt, det blev inte som du tänkt eller hur du nu vill säga det. Säg till mig då, säg till dem nära dig, säg till din omgivning att du är ditt "lilla jag" idag och jag lovar att de kommer att förstå. 

Nej, nu har jag tänkt för mycket igen, jag går upp till tvättstugan...
Julklappstips: ett elektriskt piano tack! ;) saknar "mitt" piano..


//Anya

[Tre sorters leenden]

Varje dag går jag till jobbet med tre olika leenden, ett för barnen, ett till mina kära kollegor och ett till föräldrarna. Alla olika laddade, alla med olika betydelser. Leendet till barnen är och förblir det största, för de ger mig glädje, kärlek och omtanke. Leendet till kollegorna är ett tecken på förståelse, ett samspel(jag vet hur du känner och tack för att du finns!), leendet till föräldrarna handlar om förtroende, det säger att barnen mår bra och är trygga hos oss. 
Men barnomsorgen....har den varit lika illa som nu? Vi ska vara lekmänniskor, beteendevetare, tekniker, inredare, köksbiträden, inventerare, trädgårdsmästare, och allt annat som egentligen inte alls har med vad vi är utbildade att göra men nej, vi ska nicka, tacka så hjärtligt och fortsätta arbeta för samma låga lön. Hade en läkare gått med på att borra upp en hylla på sjukhuset när denne egentligen ska operera ett knä för att sjukhuset drar ner på vaktmästartjänsten? Kanske till att hårdra men en liknelse likväl....

Jag lider när jag ser kollegor som brinner för sitt arbete och verkligen vill kämpa för det men som hela tiden stöter på motstånd. Jag ser det på dem och jag har svårt för att veta vad jag ska göra eller säga, jag står handfallen, för jag känner ofta likadant. Bit för bit bryts vi ner till oigenkännlighet samtidigt som vi alla kämpar med saker på privata plan också. Hur länge ska vi orka?! Vår gnista kvävs mer och mer. Där finns en brist på vikarier(det finns inga!), vi går bokstavligen på KNÄNA för att få ihop vardagen, pusslar, ändrar om, tänker om, gnuggar hjärncellerna och bankar huvuden i väggen, ger information om hur varje dag har varit för varje enskilt barn, slits mellan krav från chefer och önskemål och förväntningar från föräldrar och mitt i allt det här står barnen. De stackars små, som trycks in i större och större barngrupper och cheferna som räknar på sina förbannade fingrar, för allt de ser är antal platser och tjänster och ekonomi. Jag ska snart gå upp i heltid och ska ärligt talat säga att jag är orolig. Jag orkar mycket, jag är uthållig som en oxe många gånger, sväljer och trampar på i djupa spår men när fler försvinner från vårt arbete för att de är utslitna på ett eller annat sätt så blir jag just det, orolig. Jag har ju 35år kvar...

Politikerna förstår inte vår pressade situation, hur kan de? De har aldrig varit där för att beskåda, men de har djävulskt lätt för att fatta beslut som angår vårt arbete och verksamhet! Välkomna att göra vårt arbete en termin och säg sen att ni jättegärna vill fortsätta.

Till mina kollegor, ni är BÄST och värda allt för hur ni varje dag kämpar och får dagen att gå ihop, skickar ork och kraft till er! <3

//Anya

[Listiga rävmänniskor]

Vi vill alla ha en roll, vi vill alla betyda något,

När vi inte syns blir vi osäkra på oss själva,

Varför vill vi alltid bevisa något?

bevisa att vi är bra, att vi kan,

är det något som ligger kvar sedan yngre dagar?

prestationen i skolan och betygen,

varför ska vi alltid slåss och kritisera,

vad är det som driver oss till att hacka på våra medmänniskor?

Vi har alla olika perspektiv på livet och allt runtomkring oss. Snälla, dra inte ner, tryck inte ner till oigenkännlighet för att du mår bättre av att känna dig i överhand. Förstå att vi alla ibland inte alltid har kraften att slåss och vara på vår vakt, ge en hjälpande hand till de som inte orkar och respektera att man ibland bara behöver få vara själv med tankarna. 

Vet flera som har kraschat, de har gått på och kämpat för det de tror på, på gott och ont. Men man orkar inte kämpa för evigt. Tillåt dig att vila, återhämta och samla kraft, du får bara ett liv, varför spendera det på saker som inte betyder något? Beröm och uppmuntra! Hjälp en medmänniska, känn hur det känns att göra så att en människa känner sig större inombords, se dem växa och tro på sig själva. Det finns tillräckligt många trasiga själar, det behövs inte fler. 

Drömde en underlig dröm inatt, jag var vid sommarstugan, där simmade en ankfamilj, tre ungar och en mamma, drömmen slutade med att mamma och två ungar blev tagna av något stort och mörkt som lurade under ytan, en lämnades till sitt öde, ensam trampade den lilla dunungen runt där ute på det stora blå...sen vaknade jag. Hoppas den klarade sig, tänkte jag. Men vem ska vara där för att lära den hur den ska överleva? Lära den att äta, tvätta sig, och vad den ska undvika för faror.

Därför har jag valt mitt yrke(pedagog), för att vara den som uppmuntrar, sprider glädje och visar vägen. Barn är godtrogna, de tror på oss vuxna, vi vet ju så mycket! Ibland kan vi vara stora och skrämmande men ofta är vi den trygga punkt som barnen kommer tillbaka till när de har varit ute på äventyr. Hota aldrig, ge inte ultimatum, straffa inte! Förklara istället, prata! Sjung! Gestikulera! De gör som de gör för att lära sig, de gör som ni gör. Visa istället hur ni gör och de följer. Har ni aldrig gjort saker för första gången?...klart ni har! Var ni bäst på det från första början? Klart ni inte var! ;)

På tal om att lära, så längtar jag så in i märgen tills mina nya familjemedlemmar är stora nog att komma till mig! <3 varma trampdynor och spinnande kommer än en gång fylla dessa väggar.

//Anya

[Ännu ett ärr i mitt hjärta]

Finns det något sätt att få sorg att kännas lättare så är det genom att skriva.

Saffron gick bort idag.

Vännen som gått vid min sida i 15 år.
Hon som spunnit i mitt knä.
Hon som pratat med mig på sitt vis.
Hon som mött mig i hallen varje dag när jag kom hem.
Jag visste ju det, jag visste att det skulle komma,
Igår var hon så dålig att hon trillade ner från soffan,
I morse intalade jag mig att hon var piggare,
Gav henne kattmjölk, det lilla hon drack.
Sen ringde jag kliniken med gråt i halsen,
Trodde jag kunde vara stark,
Vi fick en tid en timme senare,
Den här timmen var som ett svart hål av väntan,
Men jag tänkte göra det bästa av den lilla tid vi hade kvar tillsammans,
Spelade gitarr för henne, det har hon alltid tyckt om,
Pussade henne bakom örat, på det där speciella stället,
Jag bäddad fint med hennes rosa filt i hennes resebur som hon hatade,
Men hon gick in utan protest,
Hon låg med tungt huvud på filten hela vägen,
Det kom ett mjau lite då och då,

Jag sjöng för henne i bilen på väg till kliniken,
Strök hennes päls på operationsbordet,
Sen var det över, bara sådär,
Rodde till sommarstugan,
Tog ut hennes slappa lilla kropp och la henne i ett fint påslakan,
I ett hål under en ek,
När jag kom hem stod jag i hallen en stund,
I min hand hade jag en tom bur med en rosa filt i och ingen mötte mig där.

Nu har jag plockat bort leksaker, matskål o sådant. Kattsanden o maten får jag ge till syrrans katt. Man får lov att sörja en katt, ett djur eller i detta fallet en familjemedlem, min familj. 

Vila i frid under korkeken min kära lilla Saffron <3<3<3 Jag älskar dig till månen och tillbaka!

//Anya

[A Sky Full Of Stars]

[Att hela livet slita fem dagar i veckan för att vara ledig två 

är inte riktigt till vår fördel, så jag tog fredagen ledigt]

Ojojoj, long time no writing, but don´t worry, I´m around, I just don´t have anything good to report....till now! 

Big News, Read all about it!
Dalasyster med familj flyttar till söder! <3<3<3 Har inte riktigt förstått det än. Dels för att de ju har bott där 6...7år och ska flytta hela familjen från deras vardag. Dels för att syster ibland har haft storslagna idéer som har stannat..ja just vid idéer ;D Men nu är det alltså klart! Så jag ser fram emot mycket gos med syskonbarn OCH EM: killa armen i soffan en fredag framför tvn är ett måste(ååhh Em, vi har mycket att ta igen! Hah!) 

Jag har också haft lite funderingar över en viss sak...vi kan kalla det..ett ljus. Och har kommit på att jag, som så ofta får panikångest över just det här ljuset, inte har det just nu. Detta är alltså nytt för mig! Vågar knappt ta på det för att jag är rädd att det faller sönder som ett bränt papper. En märklig känsla det där att våga släppa kontrollen över ljus som man inte kan styra över. Det är en styrka hos många...eller ren idioti. I vilket fall så ser jag det som ett pussel...en bit i taget. Hålla ljuset brinnande.

Har även detta året lovat att springa blodomloppet, kruxet är ju att...tjaa..milen sprang jag senast förra årets lopp...såå...att..ehh...ja lycka till till mig! 

Nytt på Spotify och i mina lurar(Toppenmusik att cykla, springa eller bara gunga till). Music Is life!

Loreen - Paper Light

Major Lazer - Lean on

Kygo - Stole The Show

Sia - Elastic Heart

Bonus:

Elle King - Ex´s & Oh´s

Semester imorgon då och jag har massa gott att fixa med denna dag, ser fram emot detta!
Godnatt*

//Anya

[Does It Make Any Sense]

Det finns en fagrare glans, någon annanstans

Du får hoppas som om himlen fanns, och tro och be att det ska gå

För du får ingen tröst, av din inre röst

Den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på

Du har så rätt Winnerbäck. dina ord träffade mitt i den djupaste, innersta kärnan för många år sedan och gör så fortfarande. Grå dagar med mörker, åh vad jag längtar bort!

Pratade med en nära vän som kände precis likadant och säkert många andra med oss. Håll ut säger resten...

När någon skärmar av, håller sig på avstånd eller inte svarar, ta det inte personligt, det handlar inte om er. Känner ni personen väl så vet ni varför. Låt dem vara, låta dem tänka ifred. När det är gjort så lovar jag att de kommer ut i ljuset till er andra lika skinande och glada som vanligt. Man behöver bryta ner för att bygga upp,  jag vet, jag har gjort det. Så mycket där inom som rör, som upprör, som gnager, som plötsligt tittar fram då och då och påminner, nähä du! Tro inte att du ska glömma! Vi går inte att radera! Lukterna, bilderna, känslorna man inte kan ta på som gör att den vanliga dagen ter sig så där annorlunda eller rent av oviktig som den kanske inte gjorde igår. Då man känner sig så där liten att man vill krympa ihop till en obefintlig betydelselös klump och bli tröstad av en varm famn som säger att att kommer bli bra. Vi vill ha garantier på allt men vi kan bara få det på saker vi köper för pengar, inte på livet. 

Jag blir arg på mig själv för att jag blir uttråkad så snabbt, snabbt ska det gå, kvickt som en höstvind i oktober. Det är förstås just därför. Stanna upp och det kommer. Nej, byt bort, gör nytt, släng iväg, kasta långt! Det spritter i kroppen av rastlöshet och frustration just nu. Förändring, förändring, förändrig kom nu! 

Det är så mycket skit som händer i världen just nu, ta hand om varandra! <3

Favoriterna just nu:

Kat Dahlia - I Think I´m In Love

Elliphant - Never Been In Love

//Anya

[Friday Im In Love]

Den här helgen kom inte en dag för tidigt!

Njuter av min iskalla Falcon Koppar. De senaste veckorna har varit tuffa arbetsmässigt, börjar känna av min rygg efter alla lyft men! En viking klagar inte, le och gå vidare, det är vad jag har lärt mig. Jag fortsätter att stärka kroppen istället så försvinner nog det onda :)

På tal om....imorgon är det löpningens daaag! Gissa vad jag ska pyssla med då ;D 

Häromdagen sprang jag 6:an på Rosenholm, älskar den slingan! Lagom mycket natur och backar och folktomt. Den frusna marken gjorde det svårt att hålla ett snabbare tempo men det gick ändå. Däremot längtar jag till våren och mina långdistansrundor på cykel i solsken och bland gyllengula rapsfält <3  

Har köpt en ny ringklocka som jag ska plinga i när jag susar förbi alla sniglar ;) funderade på ett bilhorn men kände att det nog klassas som ett medel mot svaga hjärtan så jag lät bli...

Har börjat släktforska och funnit massor med historiagodis, än så länge har ingen drottning eller liknande dykt upp i trädet(förrän 1985 that is haha ;) jag väntar med spänning på ett släktträd som ska skickas med snigelposten. Jag tycker det är lite sorgligt att jag inte fått träffa farmor eller morfar innan de gick vidare. När jag tittar på gamla kort kan jag inte hjälpa att känna att jag hade velat vara där och dela deras vardag, det tråkiga är väl att inse att det aldrig kommer att hända, men jag är glad att jag får dela deras vardag som varit med hjälp av korten och mina föräldrars historier.

Har pysslat lite i programmet Audacity, rätt skoj när man väl fattar hur man ska göra :P
Döm inte, mitt gitarrplockande är inte perfekt I know.

Trevlig helg Ya´all!
//Anya