[Då känner jag mig liten]

Två gånger i mitt liv har jag varit med om olyckor som slutat med död, två liv har jag sett försvinna på brutalt sätt. Ja, där kom den, en bit sanning av mitt liv. "Något" hade tydligen bestämt att det var deras tid att gå. När årsdagarna närmar sig så tänker man lite extra. Dessa två har såklart fått mig att fundera mycket över vår hela existens och mening. Att komma underfund med hur livet fungerar, varför och om vi ska finnas. Jag har nog anklagat allt och alla men mest av allt mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel, det var inget jag kunde styra över, det var ju olyckor. Jag intalade mig: -var inte runt mig, det händer hemska saker är du är runt mig...
Förstå mig rätt, det finns inga andra tillfällen där man känner sig mer liten och maktlös än just där och då.
Jag har fått lära mig att leva med bilderna i mitt huvud från dessa två grymma avslut, det finns ingen magisk formel att ta bort dem med, tyvärr Alfons Åberg - stick du stygga spöke, för du finns inte, hjälpte inte mig. Fick bygga upp mig själv igen, inte till det jag varit utan till någon ny, annan version av mig. Små saker var jobbiga att göra i början, bara att gå till affären och handla bland folk, där fanns ingen som visste och jag kände mig så liten och obetydlig och alla andra kändes så hårda och kalla. 
Jag har fått lära mig att bearbeta mina känslor. Fått veta att det är okej att låta dem komma en stund och ta dem till mig för att sen lägga dem på minneshyllan för saker jag helst inte vill ta upp. Det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden. Det där som man intalar sig att kan va bra att ha. Fast på vilket sätt sådana här upplevelser kan vara bra att ha har jag inte riktigt förstått mig på. Det stör mig inte längre när de kommer på besök, jag besväras inte, för det blir färre och färre besök ju mer åren går. Vaga bilder blir än mer vaga, men ibland tänker jag på dem, ett ögonblick, sen är det bra...

Det jag tycker är jobbigt är när de dyker upp när jag minst "behöver" dem, det är inte ofta men när jag är mitt i vardagen, helt neutralt, bland människor och i rörelse, när jag är på väg någonstans så stör dem mig. De kommer på oväntat besök, jag blir ställd mot väggen, häpen och rätt arg! Varför kommer ni nu!? Vi har inte bestämt träff just nu! Då man blir sådär, skakig, tårögd och andas snabbare. Man söker ögon från någon som vet vad man tänker och som man slipper berätta hela historien för. Då halsen helt plötsligt krampar ihop och den där klumpen i halsen vill upp när allt man vill är att springa långt därifrån. Idag hade jag inte möjlighet till det, jag var tvungen att vara där, ta tag i situationen. Jag hade gladeligen lämnat över den till någon annan! Men eftersom jag är som jag är, så tvingar jag mig själv att kliva över den där tröskeln, ta tillbaka makten över mig själv. Det är då jag tar ett djup andetag och säger - det är okej, det är ingen fara, det går över om en stund. Situationen i sig var inte farlig, det var lugnt, men så var det en viss detalj i den som råkade trigga det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden...

//Anya 

[Hon i den blå kappan]

Där går hon, hon i den blå kappan

Hon som levt ett helt liv

Hon som sett mer än vi andra

Hon som har gråtit

Hon som har skrattat

Hon som har känt vrede

Hon som har levt livet

Där går hon

På den kullerstensbelagda gatan

Ner mot affären för att handla

Hon har gjort sig fin idag,
tagit på sina finaste skinnhandskar,

Men ingen ser, de går förbi

för de lever ju sitt liv

med sina skratt, gråt och sin vrede

Det tar tid, men hon har tid

Än så länge har hon tid

Hon i den blå kappan

Ta hand om de äldre, ge dem värdighet. De har ju kämpat för oss, för vår framtid. Vi har inte mycket att oroa oss över, snart går vi själva där i den blåa kappan med våra finaste skinnhandskar, ner mot affären för att handla och ingen ser.  

Det dåliga samvetet brinner inom mig, tänkte på mormor Majken idag, min 93-åriga mormor som bor själv och knappt klarar sig själv. Hon frågar alltid: - När kommer du nästa gång? Hon har ställt upp hela livet på andra, servat, älskat och tagit om hand. Hon älskar att virka, hur många gånger har hon inte försökt lära mig, avigan Anja, rätan, Anja! Och jag har bara nickat och sen blev halsduken snedvirkad för att jag glömde räkna maskor. Nu har hon stela fingrar som är svåra att böja men hon virkar ändå, vi får kassar fulla med sockor varje gång vi är nere i söder.
Hon älskar att lösa korsord, vi brukade hjälpas åt att lösa, det var till henne, korsordsdrottningen jag kom till om jag hade fastnat på ett ord, nu har hon sämre syn så tidningar och pennor ligger ofta stilla. 
Och nu gnager samvetet inom mig, jag vill så gärna åka ner till henne. Vad jag inte skulle gett för att bo ett hus ifrån och kunna besöka varje dag, komma med fika, prata, och säga "jag ser dig". Varför ska vardagen ta så stor plats? Varför ska obetydliga saker ta sååå stor plats när tiden med våra nära är sååå kort? Särskilt saker vi inte mår bra av, saker som får oss att dra upp axlarna och spänna käken i tystnad. Det borde finnas mer tid och så blir jag så arg och frustrerad på mig själv för att jag låter det ske.

Jag skriver julkort och på mitt första står det Majkens namn, det kanske stillar det där samvetet en aning...

//Anya

[När förväntningarna möter verkligheten]

Idag frågade någon vad som gör mig arg...

[Hahaha]

De som inte kan köra bil, sa jag och syftade såklart inte på mig själv.

Jodå, jag har humör! Fråga min familj, mina närmsta...

Jag visar det bara inte så ofta, jag förvarar det i min lilla box av frustration sen tar jag ut det i skogen och springer s-tan eller går hem och skriker i en kudde... 

Skämt åsido, jag blir faktiskt sällan arg, jag är hellre glad, det är mycket mer roligt. Jag är inte småsint eller långsynt och jag har ett djävulskt tålamod! Jag har lärt mig att sortera ut det som inte är viktigt i mitt liv, det som tar energi och drar ner mig, jag behöver inte sådant i mitt liv, då går jag därifrån. Jag har så mycket annat i mitt liv som jag hellre lägger min energi på och som jag mår bra av. Jaa, sen har vi ju det där blodsockermonstret eller när jag är riktigt,riktigt trött, då blir jag blir sådär känslostyrd, förlåt mig, när det händer...

Oftast har människor en tanke med det de gör även om det inte passar andra just då..oftast. Sen finns det ju tillfällen som man helt enkelt inte har samma tycke,tänk och smak. Speciellt på ett jobb. 

Det är omöjligt att alla tänker likadant! 

Men att ha ett socialt jobb och jobba med människor är fan ALDRIG lätt! Det är viljor hit och viljor dit och väldigt lätt att känna sig osäker på vad för sorts förväntningar som finns på dig. Hur många gånger om dagen går jag inte och tänker på en viss situation? Hur jag hade kunnat göra den annorlunda, varför det blev som det blev, vad sa jag nu? Jag ogillar att analysera men då lär man sig mer om sig själv. Många gånger när jag frågar någon kommer jag på mig själv att tänka, aha! Jag fattar! Så funkar DU :P Och så är det bra med det. Haha lite som att: har man bra argument är jag såld(nej,nej, det är inte samma sak som övertalningsförmåga!) Jag är inte naiv och blåögd! Eller ja,,blåögd är jag ju ;) Jag har bara lärt mig att här finns andra saker i livet, större saker, djupa saker, som är viktigare än om potatisen du beställde inte är rätt sorts potatis.  

Man får lov att känna sig lite nere ibland, lite liten, osäker, "svag", glömsk, ta då hjälp av andra som just den dagen kanske känner sig lite starkare än du. Du har en dålig dag, inte ett dåligt liv! Ibland gör man fel, inte rätt, på ett annat sätt, det blev inte som du tänkt eller hur du nu vill säga det. Säg till mig då, säg till dem nära dig, säg till din omgivning att du är ditt "lilla jag" idag och jag lovar att de kommer att förstå. 

Nej, nu har jag tänkt för mycket igen, jag går upp till tvättstugan...
Julklappstips: ett elektriskt piano tack! ;) saknar "mitt" piano..


//Anya