[Luften vi alla andas]

Vi står på tröskeln av 2016

På andra sidan dörren till 2017

Vi kan känna vinddraget om vi håller läpparna mot nyckelhålet

Detta året har varit intressant och händelserikt. Detta året har jag tappat bort mig, sopat upp bitar av mig och lärt mig mer om mig själv, kommit till insikt och allt det där klichépratet...
jag har väl gjort en *host host, inre resa. Likt man gör varje år. *punkt

Sanningen i vitögat:
Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv, jag har fått undra, grubbla och bearbeta bara mig och mitt ego. Jag trodde jag visste det mesta om mig själv. Men jag kan förklara det som att när man lär känna en ny person, någon du inte träffat innan. Du vet ingenting om den här personen så du stannar upp, tar in det nya, känner efter och försöker anpassa dig efter dess former. Du frågar och är nyfiken för du vill veta hur denna personen fungerar. Du kartlägger och undrar; är du som jag? För letar vi egentligen inte efter dem som är precis som oss? Någon som fungerar, tänker, agerar som du? En annan version av dig...någon du känner igen dig i?
Men det tar tid och du upptäcker varje dag något nytt med denna personen som inte fanns där innan. Du blir lika överraskad och överrumplad varje gång du inte känner igen en sida av personen, bra eller mindre bra. 
Du lever likadant med dig själv hela livet. Du går en hel livstid utan att verkligen, riktigt, på djupet känna dig själv.

Vi lever livet på flykt från oss själva. Vi är så kvicka med att fånga in och leta efter saker och människor i vår omgivning att lära oss av, ständigt på gång, på jakt efter något annat, något bättre, något större, något annat, när vi har allt vi behöver precis här. Vi har sååå mycket att lära oss om oss själva. Du finns där, närmast dig själv, du vet, du känner, du kan, varför tvivlar du? Du lever för att upptäcka, lära och finnas. Du andas samma luft som de dina före dig och alla andra som går bredvid dig. Du måste ta hand om DIG för du har bara DIG.
I vår vardag tror jag vi lätt glömmer bort vad och varför vi gör som vi gör. Vi agerar och säger ofta saker på impuls innan vi tänker på vilka konsekvenser det ger.
Jag vill vara så där klok ikväll och skriva något tungt och insiktsfullt...jag får nog ge upp det...
men, vad ska vi då tänka på och ta med oss till nästa år?

Våra äkta, själva jag kanske?

[Gott Nytt År och God självkännedom]

//Anya

[Vägen tillbaka genom betong är kantad av sågspånsväggar]

"När vardagen bryter sina vanliga mönster tappar man sig själv och förvirrar sig i en djungel av tankar, ord och åsikter av andra som egentligen inte är dina egna, men du tar till dig dem för det är de enda som för tillfället har en mening då du själv inte är närvarande".

Vågar inte hoppas för mycket, vågar knappt skriva, men, min kraft, energi, aptit och rastlöshet är på väg tillbaka, jag känner av den där inne, pirret i benen, idéer, kreativitet och viktigast av allt; min lekfullhet! De finns där, jag ska bara låta dem gro till de är redo att komma fram. Jag tänker iaf nu steget längre än vad jag ska göra nästa timme. Aptiten är på väg tillbaka. Jag börjar känna att saker lockar, saker som för en månad sen var triviala, alldagliga och oviktiga, rent sagt tråkiga. Jag har haft den där känslan av rädsla som jag har för mig själv, en opålitlighet, du kan inte lita på dig själv och dina handlingar, du kan få för dig vad som helst. När man, som jag, är van att vara i rörelse, även när jag sitter still, och då hamnar i en situation som gör att man varken har ork eller lust att göra i princip ingenting. Man hamnar i ett kroppsligt koma, en pausad rörelse som du inte kan gå förbi. När du då byggs upp igen, bit för bit så får du ett lyckorus bortom denna värld när rastlösheten väl kommer till dig. Det har tagit tid, det tar tid och det får ta tid. Det är inget som säger att jag är full av energi, nervtrådar behöver fortfarande läka. Jag vet inte hur länge. Men jag är på gång! Folk säger att jag ser piggare ut, det måste ju vara ett bra tecken :) 

Jag skriver det igen och påpekar, jävligt starkt nu, att det inte är något att skämmas för att man har blivit utbränd! Jag må vara ung men jag har varit igenom en del, det är inte konstigt att jag till slut föll över gränsen. Men psykiska sjukdomar är komplicerade. Du har behövt vara stark när någon annan behövde dig, aldrig sagt nej, tagit på dej för mycket, gjort mer än du egentligen borde göra. Gått på benpiporna trots att värken får dig att svimma. Suttit i bilen med andnöd och illamående och gråtit för att det tar emot att gå in på jobbet. Finns inga ord som beskriver hur man känner sig när man är mitt uppe i det mer än att man är ett tomt skal. Helt tomt. Men du, DU är ALDRIG dålig, DU har blivit DÅLIG av (det som i mitt fall tryckte mig över gränsen) JOBBET. Detta gör mig så förbannad! Är det värt det, lilla fröken duktig? Vem tackar dig? Din huvudvärk, dina svullna ögon och ditt borttappat ego, nej. Vi behöver vara mer öppna när det handlar om psykiska åkommor, det är vår hjärna, det är vårt ego...det är vår själ. 

"Du kan inte bota din själ med tigerbalsam".

Det du behöver, det som jag har haft lyckan att ha nu, är folk som har varit stöttande, förstående och som inte har dömt. Ingen har kollat snett på mig och tyckt att jag passar på ett mentalsjukhus, eller, ja, har de det så har jag iaf inte märkt det! Jag är glad att min personlighet inte bryr sig om vad andra tycker om mig. 
Ni har bara varit där, det är allt som behövs. Du pratar när du är redo, men, skäms aldrig. De som dömer är de som borde skämmas, för de har aldrig varit där du är och känt det som du känner. 

Din fight är din och jobbig nog ändå utan andras dömande blickar. 

Tack alla mina stöttepelare, jag stöttar tillbaka när ni behöver det <3
Och jaa, jag ÄR försiktig, jag är rädd om mig, jag drar ner på tempot när jag bli för exalterad. Jag har använt mig av "skygglapparna" jag låtsas inte se, för i vanliga fall ser jag faktiskt allt ;) Min kära lilla mamma är uppmärksam. Häromdagen när jag var taggad till tusen, så hörde jag henne:
-"Nej, nu är du på väg igen, tänk efter, ta det lugnt". 
Det är en konst att ta det lugnt när man får inspiration! Det var det redan innan ;)

//Anya

[Genom nytvättat glas skiner alltid solen]

Detta skriver jag med den kraft jag har kvar idag sen är kontot tömt...

Jag insåg inte när folk pratade om att vara utbrända, utmattade och tomma, att de verkligen inte har en uns av ork kvar...till något. Ingen glädje men ändå ingen sorg. Jag insåg inte att man blir som ett tomt blad med en likgiltighet till allt som innan gav glädje. 

Men jag insåg det när varje steg jag tog vred ur min energitrasa för att lämna mig där på golvet i tårar som inte vill sluta komma, det är som om hela havet bor i dina ögon. 

Jag insåg det när bröstet höll på att sprängas efter varje andetag och lungorna krampade och kändes som två små hårda stenar omöjliga att göra större. 

Jag insåg det när värken låg som ett stämjärn över huvudet och ögonen gjorde ont som om du hade 40 graders feber. 

Jag insåg det när hela kroppen sa NEJ! och jag ville fly ut ur mig själv, bort, iväg. Då ringde jag med gråten i halsen och sjukskrev mig.

Nej, du är inte svag för att du drabbas, du är förmodligen en människa som har kämpat hårt och försökt vara stark för länge. Du har sett tydliga tecknen men du har inte lyssnat. Du har trampat på och tänkt, "äsch, snart kommer helgen då kan jag vila". Men helgen kommer och helgen går och så ligger du där på söndagskvällen och vill inget hellre än att bara sova. Men du är inte trött, du kan inte vila bort psykisk trötthet. Du kan läka med sömn men du blir inte bra...

[Långvarig negativ stress fick jag som diagnos]

 Första veckan sov jag bort, 14 timmar/dygn och var ändå inte utvilad. Drömde om det som tydligen behövde drömmas om. Grät floder. Orkade gå små promenader, detta är någon som sprungit flera gånger i veckan, sen sov jag lite till. Du som vet kan se det som känslan du har vid och efter en traumaupplevelse. Ett overkligt tillstånd där du går som i ett vaccum, en film som spelas upp igen och igen. Du undrar om det verkligen har hänt. Du är inlindad i bomull och det enda du ser är fötterna framför dig. Du tittar men du ser inte. Du hör men du lyssnar inte. Du känner dig liten och oförsvarbar. Hjärnan har stängt av, hela systemet är ur funktion och hårddisken har kraschat. Du har svårigheter att minnas, du kan inte fatta beslut så ge inga valmöjligheter. Maten smakar ingenting men du tvingar i dig den. Du blir rädd för omvärlden, osäker och nervös. Köra bil fanns inte på tapeten i början! Jag glömde var jag ställt den... Jag har borstat tänderna med handkräm. Kroppen gör saker per automatik och ofta blir det fel.

Jag vill så mycket, sen minns jag, nä just det jag orkar inte. Det låter konstigt och skumt att man kan gå från att vara ytterst social till att undvika folk för att du är trött flera dagar efter mötet. Nej jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig. Det syns inte på utsida men att orka föra ett samtal, orka ta sig ut. Bara att gå till affären och vara orolig att man möter någon för att man vet att man måste vara social men du har inte råd att slösa energin. 

Jag gör inga planer just nu. Jag tar en dag i taget och samlar energi. Jag kan inte träffa flera personer på en gång, jag blir stressad, känner mig pressad att prestera och får en flykänsla, familj eller ej...

Det jag har är ett otroligt stöd från personer nära mig! Förlåt mig om jag inte har visat uppskattning eller omtanke, förlåt om jag är disträ, jag har allt att ge till er, bara inte just nu. Såklart har jag fått skuldkänslor över att jag känner krav och press över att träffas men det är fröken duktig som försöker pressa sig fram. Jag ska försöka göra mig hel nu, sen kan jag ge med hela mitt hjärta igen! Men tack för ert oerhörda stöd och värme!

En vis person sa:

"Det är först när man visar sin sårbarhet som man möter människors empati". <3<3<3

Utmattningssyndrom är ju något som är så vanligt nu så det genomsyrar vår vardag och blir som en vanlig huvudvärk. "Jaha, ännu en som sjukskrivit sig för utmattning....

Är det inte dags att se över vilket samhälle vi har skapat då utbrändhet är en folkepidemi som inte blir ovanligare? 

-God Natt-

//Anya

[Ge hit, ge dit, ge bort hela dig själv]

Kvar finns ett tomt skal av dig och den du var. 

Glad, spontan, uttrycksfull?
Du som en gång såg nyfikenhet på livet omkring dig, vart är du bland alla krav och ställningstaganden? Jag söker förtvivlat, flackar med blicken över kaoset som är och undrar om jag någonsin finner dig? Kommer jag att hitta den väg du tog, vart du gick fel, var bröts kvisten av?

Jag kommer knappt ihåg ditt namn, namnet som sköljde över mig med lugn och beslutsamhet. Kommer inte ihåg, undrar hur det kändes när du var nära mig, hur du fick mig att slappna av i alla nerver i min kropp. Du som gjorde det lätt att andas luften i mina lungor som en klar höstdag i oktober. Du tog hand om mig, du trodde på mig och fick mig att vilja flyga högt. Din drivande tankeröst ekade högt och visste precis vart vi skulle gå och vad vi skulle sträva efter. Du var så självsäker, så kraftfull och vis. Nu står bladen stilla i en orkan av känslor och tankar som inte hittar sin rätta plats. Ett virrvarr, blandat med sprängande huvudvärk och allt försöker komma ut samtidigt. Du står själv, har alltid gjort, du står i skugga, du står i sol, du försöker, du bygger, allt faller, du bygger igen, ger inte upp, finner vägar, finner sätt. Du är så trött, tom och kraftlös men mitt i all bitterhet och likgiltighet måste det finnas en strimma av ditt namn, en bokstav, en stavelse, en ändelse eller en början av det räcker...

Fuck it all up and start again*

Stepping Stone - Duffy

//Anya 

[Allt som var, är och aldrig kommer att bli]

Det är likadant varje år, semestern kommer lägligt och så efterlängtat, man är slut i kropp och huvud och vill bara ligga på en brygga och titta på solen som glittrar i vattnet. Man är glad att man överlevt ännu ett år. Detta året är annorlunda. Detta året är fyllt av vånda, orättvisa och frustration. Ett år där jag känt att min röst inte blivit hörd, jag har känt mig liten, obetydlig och osynlig. Det är aldrig skoj att säga farväl, jag undviker det, jag säger på återseende, skojar bort det eller så säger jag inget alls. Jag vill inte ta i ordet farväl. Farväl är ett otäckt, onödigt och skrämmande ord. För mig finns inte farväl, för mig finns; 
[Tack för att jag fick lära känna dig, lära mig av dig, lära med dig och att du fanns med mig en tid i mitt liv] 

Jag har träffat så underbara människor, fina människor, varma människor, människor som tänker och fungerar som jag och så ska man helt plötsligt skiljas från varandra. Var i ligger logiken i det? Allt som fungerade så bra, relationer som hade så mycket potential, värme och där man kunde gått hur långt som helst. Jag är riktigt jävla förbannat, jag bjuder på det idag...men jag har blivit tvungen att göra ett val. Jag hatar att bli tvingad även om det kanske, möjligen i detta fallet var för mitt eget bästa..
Och inte ens ordet tack fick vi..

Men varför ska jag hålla tyst? varför ska jag kväva min röst och mina tankar? Sen när var det förbjudet att säga sin mening? 

Ikväll skriver jag, blöder jag och gråter jag över allt som var, är och inte kommer bli.
Så tack till alla Er, hoppas jag har gjort ett avtramp i ert liv lika mycket som ni har gjort ett avtramp i mitt.

Fy fan.

//Anya

[Lock Me Up and Throw The Key]

Jag står och stampar

Jag står och glor

Jag går i samma fotspår

Som jag gick igår

Jag blir frustrerad, jag är frustrerad, jag står och trampar i ett vakuum av vardagliga rutiner just nu.  Jag AVSKYR det. Jag vill styra mitt liv själv, jag vill inte bli styrd, rätten som vi alla egentligen ska ha. Pratade med en vän idag, vi brukar synka på det mesta när det gäller känslomässiga berg-o-dalbanor. Vi kan varandra nästan utan och innan, respekterar varandra, förstår varandra och det är okej, vi fortsätter inte fråga, vi trycker inte på och tvingar fram svar.

Den där egen-tiden ni vet, den asociala perioden då man vill gräva ner sig en tid och komma upp när man är mentalt stabil igen? Då man vill vara okontaktbar, bara vara, inte behöva vara social när man känner att man inte klarar av det. Även om tanken är god och omgivningen tar kontakt för att de vill så himla väl, bryr sig om en och vill veta att man mår bra, så kommer det alltid, just då, kännas som tvång, då man helst av allt, innerst inne, bara vill bli lämnad ifred. Det måste ju finnas fler där ute som känner likadant? Eller är många så uppe i tankar på att aldrig behöva vara ensamma? Det är en bra egenskap att kunna vara ensam ibland. Det är bra att få vara ensam med tankarna om framtid, nutid, ovisshet och vishet, bara var med sig själv.

Det är dags för förändring, sa ingen person någonsin. Förändring är det som sker konstant, hela tiden men det är upp till dig att förändra till det som just du trivs med. 

Jag vet att jag mumlar just nu men låt mig, det är ditt val att läsa, tolka och ta in. Håll med, eller inte, båda är okej. Men gör det bara för dig.

Du kan aldrig göra fel val, du kan bara få olika utgångar av dina val.

//Anya 

[I samma fotspår som igår]

[Jag hittar ord bättre när mitt alter ego är ur fas. 

När livet inte går på räls, när saker går emot, 

när jag måste slåss och jag bara vill säga nej,

låt mig vara, låt mig slippa slåss idag.]

Om jag blir gammal vill jag kunna säga - Jag gjorde allt. 

Jag vet att det är omöjligt att göra precis allt, livet sätter upp hinder i vår väg, 

oftast då vi behöver dem minst. 

"Du kommer inte att få se varenda liten vrå på vår fina planet". 

"Du kan inte planera allt i minsta detalj". 

 MEN, det du kan göra är åtminstone att välja att inte sitta fast i hamsterhjulet och varje fredag året om skriva på nätet: "Äntligen fredag" med en stor smiley och en bild på en öl, få kommentarer som: "Åh, va gott", "underbart!",  "Det är vi värda", "slut på slitet, njuut!". 

Sen kommer söndagen snabbt och där sitter du med lätt måndagsångest inför en ny arbetsvecka...igen. Stressar genom dagarna och glömmer att de aldrig kommer tillbaka. Eller ännu värre, tänker på det, och få ångest för att de ju faktiskt inte kommer tillbaka...någonsin. Och där står du mitt i hjulet och kan inte hoppa av, för det snurrar för snabbt.

Nej, man kan inte ha perfekta dagar varje dag, allt man gör blir någon gång monotont och du kan inte ha kontroll på allt men det är okej att säga, "jag vet inte".

 Man vill fånga de fina ögonblicken, de som betyder något för bara dig, frysa dem och ta dem med sig i en liten burk som inte har något "bäst-före-datum". 

Åk och doppa fötterna i Amazonas, Se "The Big Five", Gå uppför backarna i Machu Picchu. Klappa koalor i Australien. Bo i en bungaloo på Cook Islands kritvita stränder, åk Transsibiriska järnvägen genom Ryssland, Se Frihetsgudinnan, spela Black Jack i Las Vegas, bada i gejsrar på Island. 

Jag vet inte om vi får nöja oss med att tänka att vi faktiskt kan göra det om vi vill. 

Så länge för vi nöja oss med att lägga en bild på nätet på en strösselindränkt mjukglass och skriva "sommarkänsla!", få några smileys med kommentarer som: "Underbart!", "Som vi har väntat!"

Ibland känns det som vänta är det enda vi gör. Vi verkar aldrig vara nöjda med nuet där vi är, utan längtar alltid framåt till dagar som ska komma. Snälla klaga inte. Snöar det? Gå ut en vindstilla, molnfri kväll och lägg dig i en snödriva och titta på stjärnorna, Regnar det? Ta på dig en regnkappa, ställ dig på en kobbe med ett kastspö. Men klaga inte. Vi har bara dagarna som gått, dagarna som går och dagarna som kommer och det går så snabbt.

Om jag blir gammal vill jag kunna säga: - Jag gjorde allt. 

I Lived - OneRepublic

//Anya

[Tick, Tock, Clock]

Jag är inne i en sådan där stå och stampa, ta en ny väg - period. Woaw, vad de perioderna är frenetiska! Som en vän till mig säger, vissa dagar vill man magasinera allt och ge sig iväg.

Jag vill ta upp ett ämne som ofta kommer upp bland människor. Det är att det förväntas saker av en som man inte riktigt kan stå bakom. Jag bryr mig verkligen inte om vad människor gör för att må bra, förstå mig rätt nu, jag BRYR MIG OM MÄNNISKOR, men vad de gör för att må bra är upp till dem så länge de inte på något sätt skadar eller sårar någon annan. Förmodligen så lever de det liv som de trivs med och blir lyckliga av, man får iallafall hoppas det. Att döma en annan människa för den väg de har tagit är som att snacka skit bakom ryggen på de som har valt päronglass istället för vanilj som alla andra. Jag har en stor familj/vänkrets och ett helt normalt fungerande moraltänk..haha nej men jag lever livet precis som jag vill och trivs med hur det är just nu och känner inte att jag ska behöva försvara mina val...men så att eh, 

...därför kan jag inte förstå varför folk alltid ska ta upp frågan om barn. När är det dags? Ska du inte ha en liten? Där kom den, som om du inte ska mer än att gå och köpa nya kappan från Gina Tricot´s nya vårkollektion, bara sådär, enkelt. Det började krypa fram när jag var i 25årsåldern och har pågått fram tills nu och lär väl fortsätta...Tänk att få höra denna ständiga frågan i flera års tid, om inte det ger inre stress så vet jag inte vad! Påträngande, personligt och oerhört privat så kryper frågan under skinnet, planterar ett frö, och låter det gro. Är det fel av mig att säga att jag kanske inte vill ha barn, om så skulle vara fallet? 
Jag älskar barn men sker det så sker det och då ska det vara på mina villkor. Det är inte rätt av andra människor, speciellt de som inte känner dig, att komma nära inpå, flåsa nära ens nacke som en hund över ett saftigt ben, med en "hagalenhet" lysande i ögonen, jag vill veta! Ge mig svar! Ska du, ska du? när, när när?! Stressa en annan medmänniska för de val han eller hon gör så gör de kanske exakt tvärtemot. Jag vet att det inte görs medvetet många gånger men är det för mycket begärt att tänka efter innan?

Det ansvar och de förväntningar som man har på sig som förälder, att aldrig kunna slappna av för att man vill skydda, vara närvarande hela barnets liv och i allt det gör, genom glädje och sorg, är ett oerhört stort ansvar. En ständig oro för vad som kan hända ens käraste, det är inte konstigt att man tvekar och frågar sig, har jag vad som krävs? 

Jag är nyfiken på om män har samma dilemma? Deras biologiska klocka tickar ju lite längre. Eller så förväntas de inte ha den inbyggd i sitt system för det verkar som om att de slipper undan dessa ständiga frågor om att starta familj. När och om jag vill skaffa en liten kopia av mig själv är helt mitt beslut och den jag lever med, sluta ställa frågan till de barnlösa! 
Det kan också mycket väl vara ett ofrivilligt val och det gör er fråga väldigt okänslig och klingar moraliskt illa i luften. 

[Se upp med vilka grodor som hoppar ur er mun, de kan såra mer än vad ni tror]

Eyes shut - Years and years

//Anya