Senast idag när jag var på en arbetsträff och vi gjorde en snabb sammanfattning av mötet så kom jag på mig själv att tappa fokus och vandra iväg i tankarna, fingrarna började trumma med pennan och ögonen hamnade på en tavla av Lasse Åberg som hängde på väggen. Typiskt mig, när något ter sig ointressant så hittar jag något som, enligt mig, känns mer relevant och lockande. Det var precis likadant när jag gick i skolan. Jag tittade ofta ut genom fönstret(oftast under matematiklektionerna) och letade efter något som jag kände gav mig den utmaning som mitt egna jag behövde.
Jag tittar efter resor som ser ut att mata mig med det jag tror jag behöver, längre kommer jag inte, jag skyller helt enkelt bara på väder och årstid. Pratade senast igår med en go vän om att förändra dagen. Ha ett mål, inte bara känslan av att semestern snart är här, utan ett annat sorts drivtänk, en personlig utveckling av ditt ego.
Jag har nog fortfarande inte förstått vad det är jag behöver, vad jag behöver mata min hjärna med för att jag någon gång ska bli nöjd. Eller, ja, jag börjar förstå, men vet inte om jag vill förstå. Jag önskar att jag ibland var mer tålmodig, mer säker på min sak, vad jag vill och tycker, jag ogillar denna ambivalenta sida av mig själv. Skärp dig och välj! Men jag antar att det har sin charm och fördel att "vända kappan efter vinddraget", jag är ju himla påhittig när saker inte blir som de skulle. High five me!
Vart vill jag komma? Jag vet inte, eller jo, jag vill komma vidare.
"Ett negativt tänk kommer aldrig ge dig ett positivt liv"
//Anya
