I väntan på mer. I väntan på att leva. I jakten på annat så går vi här,
vi försöker få timmar, minuter och sekunder att ha en mening.
Vi skynda oss fram, så snabbt att vi inte hinner med.
Vi letar, vi söker, hälften av oss finner,
vi känner, vi låtsas och hälften av oss försvinner.
Hälften verkar inte bry sig alls.
Vi tänker, funderar, kommunicerar och vänder ord.
Ofta så vänder vi dem så mycket att vi är tillbaka där vi började.
Många är skadade, några är brutna
men vi är ju bra på att låtsas, ellerhur?
fasaden utåt, inte visa dig svag nu,
inte visa att du behöver någon du,
för du vet ju att alla är lika skadade som du.
Du har dig själv närmast,
det är du som andas med dina lungor,
det är du som känner ditt hjärta slå,
sluta jaga livet, livet är hos dig nu,
varje dag, varje natt, varje andetag du tar.
Hur säger man till sina nära sådant ord inte kan beskriva?
Sådant som gör så ont i bröstet så det ska sprängas,
om rädslan att förlora, att tappa och gå itu.
[Till alla nära mig som varit, är och ska bli]
//Anya
