Jag vill ta upp ett ämne som ofta kommer upp bland människor. Det är att det förväntas saker av en som man inte riktigt kan stå bakom. Jag bryr mig verkligen inte om vad människor gör för att må bra, förstå mig rätt nu, jag BRYR MIG OM MÄNNISKOR, men vad de gör för att må bra är upp till dem så länge de inte på något sätt skadar eller sårar någon annan. Förmodligen så lever de det liv som de trivs med och blir lyckliga av, man får iallafall hoppas det. Att döma en annan människa för den väg de har tagit är som att snacka skit bakom ryggen på de som har valt päronglass istället för vanilj som alla andra. Jag har en stor familj/vänkrets och ett helt normalt fungerande moraltänk..haha nej men jag lever livet precis som jag vill och trivs med hur det är just nu och känner inte att jag ska behöva försvara mina val...men så att eh,
...därför kan jag inte förstå varför folk alltid ska ta upp frågan om barn. När är det dags? Ska du inte ha en liten? Där kom den, som om du inte ska mer än att gå och köpa nya kappan från Gina Tricot´s nya vårkollektion, bara sådär, enkelt. Det började krypa fram när jag var i 25årsåldern och har pågått fram tills nu och lär väl fortsätta...Tänk att få höra denna ständiga frågan i flera års tid, om inte det ger inre stress så vet jag inte vad! Påträngande, personligt och oerhört privat så kryper frågan under skinnet, planterar ett frö, och låter det gro. Är det fel av mig att säga att jag kanske inte vill ha barn, om så skulle vara fallet?
Jag älskar barn men sker det så sker det och då ska det vara på mina villkor. Det är inte rätt av andra människor, speciellt de som inte känner dig, att komma nära inpå, flåsa nära ens nacke som en hund över ett saftigt ben, med en "hagalenhet" lysande i ögonen, jag vill veta! Ge mig svar! Ska du, ska du? när, när när?! Stressa en annan medmänniska för de val han eller hon gör så gör de kanske exakt tvärtemot. Jag vet att det inte görs medvetet många gånger men är det för mycket begärt att tänka efter innan?
Det ansvar och de förväntningar som man har på sig som förälder, att aldrig kunna slappna av för att man vill skydda, vara närvarande hela barnets liv och i allt det gör, genom glädje och sorg, är ett oerhört stort ansvar. En ständig oro för vad som kan hända ens käraste, det är inte konstigt att man tvekar och frågar sig, har jag vad som krävs?
Jag är nyfiken på om män har samma dilemma? Deras biologiska klocka tickar ju lite längre. Eller så förväntas de inte ha den inbyggd i sitt system för det verkar som om att de slipper undan dessa ständiga frågor om att starta familj. När och om jag vill skaffa en liten kopia av mig själv är helt mitt beslut och den jag lever med, sluta ställa frågan till de barnlösa!
Det kan också mycket väl vara ett ofrivilligt val och det gör er fråga väldigt okänslig och klingar moraliskt illa i luften.
[Se upp med vilka grodor som hoppar ur er mun, de kan såra mer än vad ni tror]
//Anya
