Kvar finns ett tomt skal av dig och den du var.
Glad, spontan, uttrycksfull?
Du som en gång såg nyfikenhet på livet omkring dig, vart är du bland alla krav och ställningstaganden? Jag söker förtvivlat, flackar med blicken över kaoset som är och undrar om jag någonsin finner dig? Kommer jag att hitta den väg du tog, vart du gick fel, var bröts kvisten av?
Jag kommer knappt ihåg ditt namn, namnet som sköljde över mig med lugn och beslutsamhet. Kommer inte ihåg, undrar hur det kändes när du var nära mig, hur du fick mig att slappna av i alla nerver i min kropp. Du som gjorde det lätt att andas luften i mina lungor som en klar höstdag i oktober. Du tog hand om mig, du trodde på mig och fick mig att vilja flyga högt. Din drivande tankeröst ekade högt och visste precis vart vi skulle gå och vad vi skulle sträva efter. Du var så självsäker, så kraftfull och vis. Nu står bladen stilla i en orkan av känslor och tankar som inte hittar sin rätta plats. Ett virrvarr, blandat med sprängande huvudvärk och allt försöker komma ut samtidigt. Du står själv, har alltid gjort, du står i skugga, du står i sol, du försöker, du bygger, allt faller, du bygger igen, ger inte upp, finner vägar, finner sätt. Du är så trött, tom och kraftlös men mitt i all bitterhet och likgiltighet måste det finnas en strimma av ditt namn, en bokstav, en stavelse, en ändelse eller en början av det räcker...
Du som en gång såg nyfikenhet på livet omkring dig, vart är du bland alla krav och ställningstaganden? Jag söker förtvivlat, flackar med blicken över kaoset som är och undrar om jag någonsin finner dig? Kommer jag att hitta den väg du tog, vart du gick fel, var bröts kvisten av?
Jag kommer knappt ihåg ditt namn, namnet som sköljde över mig med lugn och beslutsamhet. Kommer inte ihåg, undrar hur det kändes när du var nära mig, hur du fick mig att slappna av i alla nerver i min kropp. Du som gjorde det lätt att andas luften i mina lungor som en klar höstdag i oktober. Du tog hand om mig, du trodde på mig och fick mig att vilja flyga högt. Din drivande tankeröst ekade högt och visste precis vart vi skulle gå och vad vi skulle sträva efter. Du var så självsäker, så kraftfull och vis. Nu står bladen stilla i en orkan av känslor och tankar som inte hittar sin rätta plats. Ett virrvarr, blandat med sprängande huvudvärk och allt försöker komma ut samtidigt. Du står själv, har alltid gjort, du står i skugga, du står i sol, du försöker, du bygger, allt faller, du bygger igen, ger inte upp, finner vägar, finner sätt. Du är så trött, tom och kraftlös men mitt i all bitterhet och likgiltighet måste det finnas en strimma av ditt namn, en bokstav, en stavelse, en ändelse eller en början av det räcker...
//Anya
