måndag 25 maj 2015

[Ännu ett ärr i mitt hjärta]

Finns det något sätt att få sorg att kännas lättare så är det genom att skriva.

Saffron gick bort idag.


Vännen som gått vid min sida i 15 år.
Hon som spunnit i mitt knä.
Hon som pratat med mig på sitt vis.
Hon som mött mig i hallen varje dag när jag kom hem.
Jag visste ju det, jag visste att det skulle komma,
Igår var hon så dålig att hon trillade ner från soffan,
I morse intalade jag mig att hon var piggare,
Gav henne kattmjölk, det lilla hon drack.
Sen ringde jag kliniken med gråt i halsen,
Trodde jag kunde vara stark,
Vi fick en tid en timme senare,
Den här timmen var som ett svart hål av väntan,
Men jag tänkte göra det bästa av den lilla tid vi hade kvar tillsammans,
Spelade gitarr för henne, det har hon alltid tyckt om,
Pussade henne bakom örat, på det där speciella stället,
Jag bäddad fint med hennes rosa filt i hennes resebur som hon hatade,
Men hon gick in utan protest,
Hon låg med tungt huvud på filten hela vägen,
Det kom ett mjau lite då och då,
Jag sjöng för henne i bilen på väg till kliniken,
Strök hennes päls på operationsbordet,
Sen var det över, bara sådär,
Rodde till sommarstugan,
Tog ut hennes slappa lilla kropp och la henne i ett fint påslakan,
I ett hål under en ek,
När jag kom hem stod jag i hallen en stund,
I min hand hade jag en tom bur med en rosa filt i och ingen mötte mig där.

Nu har jag plockat bort leksaker, matskål o sådant. Kattsanden o maten får jag ge till syrrans katt. Man får lov att sörja en katt, ett djur eller i detta fallet en familjemedlem, min familj. 



Vila i frid under korkeken min kära lilla Saffron <3<3<3 Jag älskar dig till månen och tillbaka!

//Anya