Min allra första semester är över, jag kunde inte förstå att jag skulle ha fyra veckors ledighet och få betalt, jag som alltid har jobbat somrarna. Nu kan jag inte förstå att jag har haft fyra veckors ledighet. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen jag gick av jobbet, vilken känsla, vilken frihet! Det jag inte visste var att denna frihetskänsla skulle göra det så svårt att gå tillbaka till jobbet igen! Visst är det roligt att träffa kollegor, barn och spännande att få egna inskolningar att ansvara för, men några fler veckor av sovmornar och kvällsbad hade suttit sååå fint! Jag kunde inte ha bett om vackrare väder än vad vi har haft i sommar!
Jag har haft en underbar sommar med allt vad det innebär. Resor, umgåtts med många olika slags människor, festivaler, solbränna, bad och båthäng(oh, jag tror inte jag har badat så mycket på länge som jag har gjort detta året! Har också legat på solvarma klippor mitt i natten i tystnad och stirrat upp på stjärnhimlen ett antal gånger, det är inte mycket som slår den känslan, man känner sig rätt liten.
Det är inte många dagar jag har landat i mitt eget hem, men det gjorde absolut ingenting för två dagar senare spratt det till i benen och jag ville iväg igen(kanske blir mer hemmamys nu i höst, med en kopp te, framför brasan(tv:n...har ju ingen brasa men det hade varit ett plus :)
Bäst var all vaken tid jag totalt spenderade med dalasystra mi när hon var här och jag var där, nästan två hela veckor(sammanlagt) Powerwalks på kvällen med all världens snack ur munnarna. Alla borde ha en person i sin närhet som tänker likadant som sig själv, reflekterar, funderar och diskuterar. Vi har alltid haft diskussioner i vår familj, om lätta och tunga saker, antar att det är därför vi står varandra så nära.
 |
| <3 mosterskärlek när den är som störst <3 |
När jag gick tillbaka till jobbet så tog jag lite för givet att de minsta barnen jag haft inte skulle känna igen mig, ni vet, glömt bort efter alla dessa lediga dagar. Men jag fick ett glädjefyllt mottagande med öppna armar, många kramar och värme. Fick höra av en förälder vars barn jag haft, pratade om mig och låtsasringde mig i somras, sa:- nu, ska jag ringa Anja. Ett barn som innan också sagt att jag är den som tröstar när det är ledset. Det fick mig att fundera, självklart tröstar man! Jag tänker ju inte på det, det är något som går per automatik, hos mig iaf! När ett barn är ledset så tröstar man med kramar, blåser där det gör ont och visar att man är där...en självklarhet...eller?! Glöm inte bort, vifta inte bort era barns krämpor och säg att det går över, som om det inte betyder något. Bekräfta istället det onda och låt barnet vara ledset en stund och visa att det är okej att vara sårbar ibland. I vårt samhälle ska man ju helst inte visa att man är nere, att man mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, vårt samhälle kräver att vi är starka och kan jobba, annars går vi under. Låt barnen vara barn, de växer upp tillräckligt snabbt ändå.
[Vi äger inte våra barn, vi har dem till låns]
Nu tar jag dagarna som de kommer i höst, jag har överlevt första veckan tillbaka även om jag gärna hade sovit vidare när klockan ringer...:)
//Anya
