[Skuren i ögat av mjuka påslakan]

Flickan med det sorglösa skalet bär på en inre karusell som inte har någon nödbroms. Karusellen av tankar om liv, om val, saker som blivit, saker som lämnat och saker som aldrig kom. Det är väl oftast som så. Det man inte vill visa, döljer man med hjälp av maskeringstejp och när tejpen slits sönder, köper man en ny för att dölja den gamla. Lager på lager lägger man tejpen och hoppas den håller till nästa löning så en ny, bättre kan inhandlas. För man ska akta sig för att den inre karusellen ska skena, ja det ska man. Då rasar den in i folkmängden som står och hurrar på.-"Fortare! - Högre! Gör si! Gör så! Anpassa dig! Gör som vi! Gör inte annorlunda för då är du annorlunda och det går ju inte!? Vi vill kunna känna dig, vi vill veta allt om dig, annars blir vi osäkra och en aning rädda".

Sorglösa skalet gör en daglig promenad genom folkmassan. Tittar på dem, genomskådar deras intentioner, vill kartlägga dem och veta deras plats. För visst är det tryggt? Lika tryggt som att komma hem o veta att där finns en värmande filt efter en kylig dag. Alla är rädda för det svarta, det okända, det ovetandes, det som kommer sen, Eller inte kommer sen....
Det vardagliga agerandet är alltid med, ridån och strålkastarna på scenen ständigt lysande.

Sorglösa skalet har skurit sig lite, öppnat upp en flik av maskeringtejpen, allt är blottat, man ser det inre, det djupa och sårbarheten är ett faktum. Paniken rasar och skalet skrumpnar...-vad gör jag nu? tänker skalet...
Det är fortfarande några dagar fram till löning.

//Anya

[De blickar som dömer mest är dem du möter i spegeln]

Ibland tickar klockan så högt att jag kan höra timvisaren dundra som en åsknatt i juli, höjer man volymen, bara en uns, så kan den spräcka glas. Ibland spricker glaset oavsett hur tyst det är. Du kan vrida och vända på situationer, känslor och möten med andra människor, överanalysera, tänka så huvudet exploderar i en värld av tankar, skrika dig till din rätt bland andra eller kväva dina känslor i en kudde i din ensamhet.
Varför har människor en tendens att lättare se på saker från den negativa sidan? Den småsinta, gnagande, irriterande sidan. Den sidan som bryter ner en bit för bit som en sten som nöts i vatten. Varför är det så svårt att se det fina? Varför leta fel där det inte finns? Försök istället se det som fungerar och som kan göra dig nöjd. Rikta in dig på de saker som betyder något för dig, de saker som ger dig glädje och värme där inne i ditt innersta inre. Vackra minnen, tankar och saker som varit, håll fast vid dem. Plocka fram dem när du behöver styrka och kraft. Du iakttar, granskar och lär varje dag, hela ditt liv, varför inte iaktta det som är bra?
Ingen kan vara lika kritisk mot dig som du själv och när insikten finns att andras intentioner inte är mer än tankar och handlingar från någon som inte känner dig, kväv dem då, tysta ner dem och försök hålla glaset helt oavsett hur hög volymen blir. 
I vår värld är det så viktigt att ha en stämpel, vem är du? vad jobbar du med? Man ska kartläggas och ifrågasättas och ställas till svars för sina val man gör. Det ligger en förväntan på vart man ska sträva. Ens liv är redan utmålat på en canvas av förväntningar av alla andra och du kan inte måla över den för att färgen är slut. Det är okej att inte ha en plan, det är okej att leva i nuet, det är okej att inte veta.

Du känner inte mig, jag känner inte dig, vi vet inte varandras historia men jag lyssnar gärna på din framtid.

//Anya

[Lukten av rosor känns inte under vattnet]

Nu är jag igång igen...vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara äta lite choklad. Det ligger en rastlöshet omkring mig just nu. Inte den vanliga "jag måste iväg ett tag i helgen, byta miljö, människor och tankar". Den här känslan känns sådär banbrytande, irrationell och snabbtänk...ungefär som jag själv. Det pirrar i benen och skakar i nerverna och jag vill stå framför en spegel och skrika luften ur mig, men det går ju inte, då stör jag grannarna.

Senast idag när jag var på en arbetsträff och vi gjorde en snabb sammanfattning av mötet så kom jag på mig själv att tappa fokus och vandra iväg i tankarna, fingrarna började trumma med pennan och ögonen hamnade på en tavla av Lasse Åberg som hängde på väggen. Typiskt mig, när något ter sig ointressant så hittar jag något som, enligt mig, känns mer relevant och lockande. Det var precis likadant när jag gick i skolan. Jag tittade ofta ut genom fönstret(oftast under matematiklektionerna) och letade efter något som jag kände gav mig den utmaning som mitt egna jag behövde. 
Jag tittar efter resor som ser ut att mata mig med det jag tror jag behöver, längre kommer jag inte, jag skyller helt enkelt bara på väder och årstid. Pratade senast igår med en go vän om att förändra dagen. Ha ett mål, inte bara känslan av att semestern snart är här, utan ett annat sorts drivtänk, en personlig utveckling av ditt ego.

Jag har nog fortfarande inte förstått vad det är jag behöver, vad jag behöver mata min hjärna med för att jag någon gång ska bli nöjd. Eller, ja, jag börjar förstå, men vet inte om jag vill förstå. Jag önskar att jag ibland var mer tålmodig, mer säker på min sak, vad jag vill och tycker, jag ogillar denna ambivalenta sida av mig själv. Skärp dig och välj! Men jag antar att det har sin charm och fördel att "vända kappan efter vinddraget", jag är ju himla påhittig när saker inte blir som de skulle. High five me!

Vart vill jag komma? Jag vet inte, eller jo, jag vill komma vidare.

"Ett negativt tänk kommer aldrig ge dig ett positivt liv"

//Anya