Ibland tickar klockan så högt att jag kan höra timvisaren dundra som en åsknatt i juli, höjer man volymen, bara en uns, så kan den spräcka glas. Ibland spricker glaset oavsett hur tyst det är. Du kan vrida och vända på situationer, känslor och möten med andra människor, överanalysera, tänka så huvudet exploderar i en värld av tankar, skrika dig till din rätt bland andra eller kväva dina känslor i en kudde i din ensamhet.
Varför har människor en tendens att lättare se på saker från den negativa sidan? Den småsinta, gnagande, irriterande sidan. Den sidan som bryter ner en bit för bit som en sten som nöts i vatten. Varför är det så svårt att se det fina? Varför leta fel där det inte finns? Försök istället se det som fungerar och som kan göra dig nöjd. Rikta in dig på de saker som betyder något för dig, de saker som ger dig glädje och värme där inne i ditt innersta inre. Vackra minnen, tankar och saker som varit, håll fast vid dem. Plocka fram dem när du behöver styrka och kraft. Du iakttar, granskar och lär varje dag, hela ditt liv, varför inte iaktta det som är bra?
Ingen kan vara lika kritisk mot dig som du själv och när insikten finns att andras intentioner inte är mer än tankar och handlingar från någon som inte känner dig, kväv dem då, tysta ner dem och försök hålla glaset helt oavsett hur hög volymen blir.
I vår värld är det så viktigt att ha en stämpel, vem är du? vad jobbar du med? Man ska kartläggas och ifrågasättas och ställas till svars för sina val man gör. Det ligger en förväntan på vart man ska sträva. Ens liv är redan utmålat på en canvas av förväntningar av alla andra och du kan inte måla över den för att färgen är slut. Det är okej att inte ha en plan, det är okej att leva i nuet, det är okej att inte veta.
Du känner inte mig, jag känner inte dig, vi vet inte varandras historia men jag lyssnar gärna på din framtid.
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar