Flickan med det sorglösa skalet bär på en inre karusell som inte har någon nödbroms. Karusellen av tankar om liv, om val, saker som blivit, saker som lämnat och saker som aldrig kom. Det är väl oftast som så. Det man inte vill visa, döljer man med hjälp av maskeringstejp och när tejpen slits sönder, köper man en ny för att dölja den gamla. Lager på lager lägger man tejpen och hoppas den håller till nästa löning så en ny, bättre kan inhandlas. För man ska akta sig för att den inre karusellen ska skena, ja det ska man. Då rasar den in i folkmängden som står och hurrar på.-"Fortare! - Högre! Gör si! Gör så! Anpassa dig! Gör som vi! Gör inte annorlunda för då är du annorlunda och det går ju inte!? Vi vill kunna känna dig, vi vill veta allt om dig, annars blir vi osäkra och en aning rädda".
Sorglösa skalet gör en daglig promenad genom folkmassan. Tittar på dem, genomskådar deras intentioner, vill kartlägga dem och veta deras plats. För visst är det tryggt? Lika tryggt som att komma hem o veta att där finns en värmande filt efter en kylig dag. Alla är rädda för det svarta, det okända, det ovetandes, det som kommer sen, Eller inte kommer sen....
Det vardagliga agerandet är alltid med, ridån och strålkastarna på scenen ständigt lysande.
Sorglösa skalet har skurit sig lite, öppnat upp en flik av maskeringtejpen, allt är blottat, man ser det inre, det djupa och sårbarheten är ett faktum. Paniken rasar och skalet skrumpnar...-vad gör jag nu? tänker skalet...
Det är fortfarande några dagar fram till löning.
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar