[Vägen tillbaka genom betong är kantad av sågspånsväggar]

"När vardagen bryter sina vanliga mönster tappar man sig själv och förvirrar sig i en djungel av tankar, ord och åsikter av andra som egentligen inte är dina egna, men du tar till dig dem för det är de enda som för tillfället har en mening då du själv inte är närvarande".

Vågar inte hoppas för mycket, vågar knappt skriva, men, min kraft, energi, aptit och rastlöshet är på väg tillbaka, jag känner av den där inne, pirret i benen, idéer, kreativitet och viktigast av allt; min lekfullhet! De finns där, jag ska bara låta dem gro till de är redo att komma fram. Jag tänker iaf nu steget längre än vad jag ska göra nästa timme. Aptiten är på väg tillbaka. Jag börjar känna att saker lockar, saker som för en månad sen var triviala, alldagliga och oviktiga, rent sagt tråkiga. Jag har haft den där känslan av rädsla som jag har för mig själv, en opålitlighet, du kan inte lita på dig själv och dina handlingar, du kan få för dig vad som helst. När man, som jag, är van att vara i rörelse, även när jag sitter still, och då hamnar i en situation som gör att man varken har ork eller lust att göra i princip ingenting. Man hamnar i ett kroppsligt koma, en pausad rörelse som du inte kan gå förbi. När du då byggs upp igen, bit för bit så får du ett lyckorus bortom denna värld när rastlösheten väl kommer till dig. Det har tagit tid, det tar tid och det får ta tid. Det är inget som säger att jag är full av energi, nervtrådar behöver fortfarande läka. Jag vet inte hur länge. Men jag är på gång! Folk säger att jag ser piggare ut, det måste ju vara ett bra tecken :) 

Jag skriver det igen och påpekar, jävligt starkt nu, att det inte är något att skämmas för att man har blivit utbränd! Jag må vara ung men jag har varit igenom en del, det är inte konstigt att jag till slut föll över gränsen. Men psykiska sjukdomar är komplicerade. Du har behövt vara stark när någon annan behövde dig, aldrig sagt nej, tagit på dej för mycket, gjort mer än du egentligen borde göra. Gått på benpiporna trots att värken får dig att svimma. Suttit i bilen med andnöd och illamående och gråtit för att det tar emot att gå in på jobbet. Finns inga ord som beskriver hur man känner sig när man är mitt uppe i det mer än att man är ett tomt skal. Helt tomt. Men du, DU är ALDRIG dålig, DU har blivit DÅLIG av (det som i mitt fall tryckte mig över gränsen) JOBBET. Detta gör mig så förbannad! Är det värt det, lilla fröken duktig? Vem tackar dig? Din huvudvärk, dina svullna ögon och ditt borttappat ego, nej. Vi behöver vara mer öppna när det handlar om psykiska åkommor, det är vår hjärna, det är vårt ego...det är vår själ. 

"Du kan inte bota din själ med tigerbalsam".

Det du behöver, det som jag har haft lyckan att ha nu, är folk som har varit stöttande, förstående och som inte har dömt. Ingen har kollat snett på mig och tyckt att jag passar på ett mentalsjukhus, eller, ja, har de det så har jag iaf inte märkt det! Jag är glad att min personlighet inte bryr sig om vad andra tycker om mig. 
Ni har bara varit där, det är allt som behövs. Du pratar när du är redo, men, skäms aldrig. De som dömer är de som borde skämmas, för de har aldrig varit där du är och känt det som du känner. 

Din fight är din och jobbig nog ändå utan andras dömande blickar. 

Tack alla mina stöttepelare, jag stöttar tillbaka när ni behöver det <3
Och jaa, jag ÄR försiktig, jag är rädd om mig, jag drar ner på tempot när jag bli för exalterad. Jag har använt mig av "skygglapparna" jag låtsas inte se, för i vanliga fall ser jag faktiskt allt ;) Min kära lilla mamma är uppmärksam. Häromdagen när jag var taggad till tusen, så hörde jag henne:
-"Nej, nu är du på väg igen, tänk efter, ta det lugnt". 
Det är en konst att ta det lugnt när man får inspiration! Det var det redan innan ;)

//Anya