[Hon i den blå kappan]

Där går hon, hon i den blå kappan

Hon som levt ett helt liv

Hon som sett mer än vi andra

Hon som har gråtit

Hon som har skrattat

Hon som har känt vrede

Hon som har levt livet

Där går hon

På den kullerstensbelagda gatan

Ner mot affären för att handla

Hon har gjort sig fin idag,
tagit på sina finaste skinnhandskar,

Men ingen ser, de går förbi

för de lever ju sitt liv

med sina skratt, gråt och sin vrede

Det tar tid, men hon har tid

Än så länge har hon tid

Hon i den blå kappan

Ta hand om de äldre, ge dem värdighet. De har ju kämpat för oss, för vår framtid. Vi har inte mycket att oroa oss över, snart går vi själva där i den blåa kappan med våra finaste skinnhandskar, ner mot affären för att handla och ingen ser.  

Det dåliga samvetet brinner inom mig, tänkte på mormor Majken idag, min 93-åriga mormor som bor själv och knappt klarar sig själv. Hon frågar alltid: - När kommer du nästa gång? Hon har ställt upp hela livet på andra, servat, älskat och tagit om hand. Hon älskar att virka, hur många gånger har hon inte försökt lära mig, avigan Anja, rätan, Anja! Och jag har bara nickat och sen blev halsduken snedvirkad för att jag glömde räkna maskor. Nu har hon stela fingrar som är svåra att böja men hon virkar ändå, vi får kassar fulla med sockor varje gång vi är nere i söder.
Hon älskar att lösa korsord, vi brukade hjälpas åt att lösa, det var till henne, korsordsdrottningen jag kom till om jag hade fastnat på ett ord, nu har hon sämre syn så tidningar och pennor ligger ofta stilla. 
Och nu gnager samvetet inom mig, jag vill så gärna åka ner till henne. Vad jag inte skulle gett för att bo ett hus ifrån och kunna besöka varje dag, komma med fika, prata, och säga "jag ser dig". Varför ska vardagen ta så stor plats? Varför ska obetydliga saker ta sååå stor plats när tiden med våra nära är sååå kort? Särskilt saker vi inte mår bra av, saker som får oss att dra upp axlarna och spänna käken i tystnad. Det borde finnas mer tid och så blir jag så arg och frustrerad på mig själv för att jag låter det ske.

Jag skriver julkort och på mitt första står det Majkens namn, det kanske stillar det där samvetet en aning...

//Anya