[Tre sorters leenden]

Varje dag går jag till jobbet med tre olika leenden, ett för barnen, ett till mina kära kollegor och ett till föräldrarna. Alla olika laddade, alla med olika betydelser. Leendet till barnen är och förblir det största, för de ger mig glädje, kärlek och omtanke. Leendet till kollegorna är ett tecken på förståelse, ett samspel(jag vet hur du känner och tack för att du finns!), leendet till föräldrarna handlar om förtroende, det säger att barnen mår bra och är trygga hos oss. 
Men barnomsorgen....har den varit lika illa som nu? Vi ska vara lekmänniskor, beteendevetare, tekniker, inredare, köksbiträden, inventerare, trädgårdsmästare, och allt annat som egentligen inte alls har med vad vi är utbildade att göra men nej, vi ska nicka, tacka så hjärtligt och fortsätta arbeta för samma låga lön. Hade en läkare gått med på att borra upp en hylla på sjukhuset när denne egentligen ska operera ett knä för att sjukhuset drar ner på vaktmästartjänsten? Kanske till att hårdra men en liknelse likväl....

Jag lider när jag ser kollegor som brinner för sitt arbete och verkligen vill kämpa för det men som hela tiden stöter på motstånd. Jag ser det på dem och jag har svårt för att veta vad jag ska göra eller säga, jag står handfallen, för jag känner ofta likadant. Bit för bit bryts vi ner till oigenkännlighet samtidigt som vi alla kämpar med saker på privata plan också. Hur länge ska vi orka?! Vår gnista kvävs mer och mer. Där finns en brist på vikarier(det finns inga!), vi går bokstavligen på KNÄNA för att få ihop vardagen, pusslar, ändrar om, tänker om, gnuggar hjärncellerna och bankar huvuden i väggen, ger information om hur varje dag har varit för varje enskilt barn, slits mellan krav från chefer och önskemål och förväntningar från föräldrar och mitt i allt det här står barnen. De stackars små, som trycks in i större och större barngrupper och cheferna som räknar på sina förbannade fingrar, för allt de ser är antal platser och tjänster och ekonomi. Jag ska snart gå upp i heltid och ska ärligt talat säga att jag är orolig. Jag orkar mycket, jag är uthållig som en oxe många gånger, sväljer och trampar på i djupa spår men när fler försvinner från vårt arbete för att de är utslitna på ett eller annat sätt så blir jag just det, orolig. Jag har ju 35år kvar...

Politikerna förstår inte vår pressade situation, hur kan de? De har aldrig varit där för att beskåda, men de har djävulskt lätt för att fatta beslut som angår vårt arbete och verksamhet! Välkomna att göra vårt arbete en termin och säg sen att ni jättegärna vill fortsätta.

Till mina kollegor, ni är BÄST och värda allt för hur ni varje dag kämpar och får dagen att gå ihop, skickar ork och kraft till er! <3

//Anya

[Listiga rävmänniskor]

Vi vill alla ha en roll, vi vill alla betyda något,

När vi inte syns blir vi osäkra på oss själva,

Varför vill vi alltid bevisa något?

bevisa att vi är bra, att vi kan,

är det något som ligger kvar sedan yngre dagar?

prestationen i skolan och betygen,

varför ska vi alltid slåss och kritisera,

vad är det som driver oss till att hacka på våra medmänniskor?

Vi har alla olika perspektiv på livet och allt runtomkring oss. Snälla, dra inte ner, tryck inte ner till oigenkännlighet för att du mår bättre av att känna dig i överhand. Förstå att vi alla ibland inte alltid har kraften att slåss och vara på vår vakt, ge en hjälpande hand till de som inte orkar och respektera att man ibland bara behöver få vara själv med tankarna. 

Vet flera som har kraschat, de har gått på och kämpat för det de tror på, på gott och ont. Men man orkar inte kämpa för evigt. Tillåt dig att vila, återhämta och samla kraft, du får bara ett liv, varför spendera det på saker som inte betyder något? Beröm och uppmuntra! Hjälp en medmänniska, känn hur det känns att göra så att en människa känner sig större inombords, se dem växa och tro på sig själva. Det finns tillräckligt många trasiga själar, det behövs inte fler. 

Drömde en underlig dröm inatt, jag var vid sommarstugan, där simmade en ankfamilj, tre ungar och en mamma, drömmen slutade med att mamma och två ungar blev tagna av något stort och mörkt som lurade under ytan, en lämnades till sitt öde, ensam trampade den lilla dunungen runt där ute på det stora blå...sen vaknade jag. Hoppas den klarade sig, tänkte jag. Men vem ska vara där för att lära den hur den ska överleva? Lära den att äta, tvätta sig, och vad den ska undvika för faror.

Därför har jag valt mitt yrke(pedagog), för att vara den som uppmuntrar, sprider glädje och visar vägen. Barn är godtrogna, de tror på oss vuxna, vi vet ju så mycket! Ibland kan vi vara stora och skrämmande men ofta är vi den trygga punkt som barnen kommer tillbaka till när de har varit ute på äventyr. Hota aldrig, ge inte ultimatum, straffa inte! Förklara istället, prata! Sjung! Gestikulera! De gör som de gör för att lära sig, de gör som ni gör. Visa istället hur ni gör och de följer. Har ni aldrig gjort saker för första gången?...klart ni har! Var ni bäst på det från första början? Klart ni inte var! ;)

På tal om att lära, så längtar jag så in i märgen tills mina nya familjemedlemmar är stora nog att komma till mig! <3 varma trampdynor och spinnande kommer än en gång fylla dessa väggar.

//Anya

[Ännu ett ärr i mitt hjärta]

Finns det något sätt att få sorg att kännas lättare så är det genom att skriva.

Saffron gick bort idag.

Vännen som gått vid min sida i 15 år.
Hon som spunnit i mitt knä.
Hon som pratat med mig på sitt vis.
Hon som mött mig i hallen varje dag när jag kom hem.
Jag visste ju det, jag visste att det skulle komma,
Igår var hon så dålig att hon trillade ner från soffan,
I morse intalade jag mig att hon var piggare,
Gav henne kattmjölk, det lilla hon drack.
Sen ringde jag kliniken med gråt i halsen,
Trodde jag kunde vara stark,
Vi fick en tid en timme senare,
Den här timmen var som ett svart hål av väntan,
Men jag tänkte göra det bästa av den lilla tid vi hade kvar tillsammans,
Spelade gitarr för henne, det har hon alltid tyckt om,
Pussade henne bakom örat, på det där speciella stället,
Jag bäddad fint med hennes rosa filt i hennes resebur som hon hatade,
Men hon gick in utan protest,
Hon låg med tungt huvud på filten hela vägen,
Det kom ett mjau lite då och då,

Jag sjöng för henne i bilen på väg till kliniken,
Strök hennes päls på operationsbordet,
Sen var det över, bara sådär,
Rodde till sommarstugan,
Tog ut hennes slappa lilla kropp och la henne i ett fint påslakan,
I ett hål under en ek,
När jag kom hem stod jag i hallen en stund,
I min hand hade jag en tom bur med en rosa filt i och ingen mötte mig där.

Nu har jag plockat bort leksaker, matskål o sådant. Kattsanden o maten får jag ge till syrrans katt. Man får lov att sörja en katt, ett djur eller i detta fallet en familjemedlem, min familj. 

Vila i frid under korkeken min kära lilla Saffron <3<3<3 Jag älskar dig till månen och tillbaka!

//Anya

[A Sky Full Of Stars]

[Att hela livet slita fem dagar i veckan för att vara ledig två 

är inte riktigt till vår fördel, så jag tog fredagen ledigt]

Ojojoj, long time no writing, but don´t worry, I´m around, I just don´t have anything good to report....till now! 

Big News, Read all about it!
Dalasyster med familj flyttar till söder! <3<3<3 Har inte riktigt förstått det än. Dels för att de ju har bott där 6...7år och ska flytta hela familjen från deras vardag. Dels för att syster ibland har haft storslagna idéer som har stannat..ja just vid idéer ;D Men nu är det alltså klart! Så jag ser fram emot mycket gos med syskonbarn OCH EM: killa armen i soffan en fredag framför tvn är ett måste(ååhh Em, vi har mycket att ta igen! Hah!) 

Jag har också haft lite funderingar över en viss sak...vi kan kalla det..ett ljus. Och har kommit på att jag, som så ofta får panikångest över just det här ljuset, inte har det just nu. Detta är alltså nytt för mig! Vågar knappt ta på det för att jag är rädd att det faller sönder som ett bränt papper. En märklig känsla det där att våga släppa kontrollen över ljus som man inte kan styra över. Det är en styrka hos många...eller ren idioti. I vilket fall så ser jag det som ett pussel...en bit i taget. Hålla ljuset brinnande.

Har även detta året lovat att springa blodomloppet, kruxet är ju att...tjaa..milen sprang jag senast förra årets lopp...såå...att..ehh...ja lycka till till mig! 

Nytt på Spotify och i mina lurar(Toppenmusik att cykla, springa eller bara gunga till). Music Is life!

Loreen - Paper Light

Major Lazer - Lean on

Kygo - Stole The Show

Sia - Elastic Heart

Bonus:

Elle King - Ex´s & Oh´s

Semester imorgon då och jag har massa gott att fixa med denna dag, ser fram emot detta!
Godnatt*

//Anya

[Does It Make Any Sense]

Det finns en fagrare glans, någon annanstans

Du får hoppas som om himlen fanns, och tro och be att det ska gå

För du får ingen tröst, av din inre röst

Den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på

Du har så rätt Winnerbäck. dina ord träffade mitt i den djupaste, innersta kärnan för många år sedan och gör så fortfarande. Grå dagar med mörker, åh vad jag längtar bort!

Pratade med en nära vän som kände precis likadant och säkert många andra med oss. Håll ut säger resten...

När någon skärmar av, håller sig på avstånd eller inte svarar, ta det inte personligt, det handlar inte om er. Känner ni personen väl så vet ni varför. Låt dem vara, låta dem tänka ifred. När det är gjort så lovar jag att de kommer ut i ljuset till er andra lika skinande och glada som vanligt. Man behöver bryta ner för att bygga upp,  jag vet, jag har gjort det. Så mycket där inom som rör, som upprör, som gnager, som plötsligt tittar fram då och då och påminner, nähä du! Tro inte att du ska glömma! Vi går inte att radera! Lukterna, bilderna, känslorna man inte kan ta på som gör att den vanliga dagen ter sig så där annorlunda eller rent av oviktig som den kanske inte gjorde igår. Då man känner sig så där liten att man vill krympa ihop till en obefintlig betydelselös klump och bli tröstad av en varm famn som säger att att kommer bli bra. Vi vill ha garantier på allt men vi kan bara få det på saker vi köper för pengar, inte på livet. 

Jag blir arg på mig själv för att jag blir uttråkad så snabbt, snabbt ska det gå, kvickt som en höstvind i oktober. Det är förstås just därför. Stanna upp och det kommer. Nej, byt bort, gör nytt, släng iväg, kasta långt! Det spritter i kroppen av rastlöshet och frustration just nu. Förändring, förändring, förändrig kom nu! 

Det är så mycket skit som händer i världen just nu, ta hand om varandra! <3

Favoriterna just nu:

Kat Dahlia - I Think I´m In Love

Elliphant - Never Been In Love

//Anya

[Friday Im In Love]

Den här helgen kom inte en dag för tidigt!

Njuter av min iskalla Falcon Koppar. De senaste veckorna har varit tuffa arbetsmässigt, börjar känna av min rygg efter alla lyft men! En viking klagar inte, le och gå vidare, det är vad jag har lärt mig. Jag fortsätter att stärka kroppen istället så försvinner nog det onda :)

På tal om....imorgon är det löpningens daaag! Gissa vad jag ska pyssla med då ;D 

Häromdagen sprang jag 6:an på Rosenholm, älskar den slingan! Lagom mycket natur och backar och folktomt. Den frusna marken gjorde det svårt att hålla ett snabbare tempo men det gick ändå. Däremot längtar jag till våren och mina långdistansrundor på cykel i solsken och bland gyllengula rapsfält <3  

Har köpt en ny ringklocka som jag ska plinga i när jag susar förbi alla sniglar ;) funderade på ett bilhorn men kände att det nog klassas som ett medel mot svaga hjärtan så jag lät bli...

Har börjat släktforska och funnit massor med historiagodis, än så länge har ingen drottning eller liknande dykt upp i trädet(förrän 1985 that is haha ;) jag väntar med spänning på ett släktträd som ska skickas med snigelposten. Jag tycker det är lite sorgligt att jag inte fått träffa farmor eller morfar innan de gick vidare. När jag tittar på gamla kort kan jag inte hjälpa att känna att jag hade velat vara där och dela deras vardag, det tråkiga är väl att inse att det aldrig kommer att hända, men jag är glad att jag får dela deras vardag som varit med hjälp av korten och mina föräldrars historier.

Har pysslat lite i programmet Audacity, rätt skoj när man väl fattar hur man ska göra :P
Döm inte, mitt gitarrplockande är inte perfekt I know.

Trevlig helg Ya´all!
//Anya

[Verkligheten tar ett djup andetag varje dag]

I väntan på mer. I väntan på att leva. I jakten på annat så går vi här, 

vi försöker få timmar, minuter och sekunder att ha en mening. 

Vi skynda oss fram, så snabbt att vi inte hinner med.

Vi letar, vi söker, hälften av oss finner, 

vi känner, vi låtsas och hälften av oss försvinner.

Hälften verkar inte bry sig alls. 

Vi tänker, funderar, kommunicerar och vänder ord.

Ofta så vänder vi dem så mycket att vi är tillbaka där vi började. 

Många är skadade, några är brutna

men vi är ju bra på att låtsas, ellerhur?

fasaden utåt, inte visa dig svag nu, 

inte visa att du behöver någon du,

för du vet ju att alla är lika skadade som du.

Du har dig själv närmast,

det är du som andas med dina lungor,

det är du som känner ditt hjärta slå,

sluta jaga livet, livet är hos dig nu,

varje dag, varje natt, varje andetag du tar.

Hur säger man till sina nära sådant ord inte kan beskriva?

Sådant som gör så ont i bröstet så det ska sprängas,

om rädslan att förlora, att tappa och gå itu.

[Till alla nära mig som varit, är och ska bli]

//Anya