[Genom nytvättat glas skiner alltid solen]

Detta skriver jag med den kraft jag har kvar idag sen är kontot tömt...

Jag insåg inte när folk pratade om att vara utbrända, utmattade och tomma, att de verkligen inte har en uns av ork kvar...till något. Ingen glädje men ändå ingen sorg. Jag insåg inte att man blir som ett tomt blad med en likgiltighet till allt som innan gav glädje. 

Men jag insåg det när varje steg jag tog vred ur min energitrasa för att lämna mig där på golvet i tårar som inte vill sluta komma, det är som om hela havet bor i dina ögon. 

Jag insåg det när bröstet höll på att sprängas efter varje andetag och lungorna krampade och kändes som två små hårda stenar omöjliga att göra större. 

Jag insåg det när värken låg som ett stämjärn över huvudet och ögonen gjorde ont som om du hade 40 graders feber. 

Jag insåg det när hela kroppen sa NEJ! och jag ville fly ut ur mig själv, bort, iväg. Då ringde jag med gråten i halsen och sjukskrev mig.

Nej, du är inte svag för att du drabbas, du är förmodligen en människa som har kämpat hårt och försökt vara stark för länge. Du har sett tydliga tecknen men du har inte lyssnat. Du har trampat på och tänkt, "äsch, snart kommer helgen då kan jag vila". Men helgen kommer och helgen går och så ligger du där på söndagskvällen och vill inget hellre än att bara sova. Men du är inte trött, du kan inte vila bort psykisk trötthet. Du kan läka med sömn men du blir inte bra...

[Långvarig negativ stress fick jag som diagnos]

 Första veckan sov jag bort, 14 timmar/dygn och var ändå inte utvilad. Drömde om det som tydligen behövde drömmas om. Grät floder. Orkade gå små promenader, detta är någon som sprungit flera gånger i veckan, sen sov jag lite till. Du som vet kan se det som känslan du har vid och efter en traumaupplevelse. Ett overkligt tillstånd där du går som i ett vaccum, en film som spelas upp igen och igen. Du undrar om det verkligen har hänt. Du är inlindad i bomull och det enda du ser är fötterna framför dig. Du tittar men du ser inte. Du hör men du lyssnar inte. Du känner dig liten och oförsvarbar. Hjärnan har stängt av, hela systemet är ur funktion och hårddisken har kraschat. Du har svårigheter att minnas, du kan inte fatta beslut så ge inga valmöjligheter. Maten smakar ingenting men du tvingar i dig den. Du blir rädd för omvärlden, osäker och nervös. Köra bil fanns inte på tapeten i början! Jag glömde var jag ställt den... Jag har borstat tänderna med handkräm. Kroppen gör saker per automatik och ofta blir det fel.

Jag vill så mycket, sen minns jag, nä just det jag orkar inte. Det låter konstigt och skumt att man kan gå från att vara ytterst social till att undvika folk för att du är trött flera dagar efter mötet. Nej jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig. Det syns inte på utsida men att orka föra ett samtal, orka ta sig ut. Bara att gå till affären och vara orolig att man möter någon för att man vet att man måste vara social men du har inte råd att slösa energin. 

Jag gör inga planer just nu. Jag tar en dag i taget och samlar energi. Jag kan inte träffa flera personer på en gång, jag blir stressad, känner mig pressad att prestera och får en flykänsla, familj eller ej...

Det jag har är ett otroligt stöd från personer nära mig! Förlåt mig om jag inte har visat uppskattning eller omtanke, förlåt om jag är disträ, jag har allt att ge till er, bara inte just nu. Såklart har jag fått skuldkänslor över att jag känner krav och press över att träffas men det är fröken duktig som försöker pressa sig fram. Jag ska försöka göra mig hel nu, sen kan jag ge med hela mitt hjärta igen! Men tack för ert oerhörda stöd och värme!

En vis person sa:

"Det är först när man visar sin sårbarhet som man möter människors empati". <3<3<3

Utmattningssyndrom är ju något som är så vanligt nu så det genomsyrar vår vardag och blir som en vanlig huvudvärk. "Jaha, ännu en som sjukskrivit sig för utmattning....

Är det inte dags att se över vilket samhälle vi har skapat då utbrändhet är en folkepidemi som inte blir ovanligare? 

-God Natt-

//Anya

[Ge hit, ge dit, ge bort hela dig själv]

Kvar finns ett tomt skal av dig och den du var. 

Glad, spontan, uttrycksfull?
Du som en gång såg nyfikenhet på livet omkring dig, vart är du bland alla krav och ställningstaganden? Jag söker förtvivlat, flackar med blicken över kaoset som är och undrar om jag någonsin finner dig? Kommer jag att hitta den väg du tog, vart du gick fel, var bröts kvisten av?

Jag kommer knappt ihåg ditt namn, namnet som sköljde över mig med lugn och beslutsamhet. Kommer inte ihåg, undrar hur det kändes när du var nära mig, hur du fick mig att slappna av i alla nerver i min kropp. Du som gjorde det lätt att andas luften i mina lungor som en klar höstdag i oktober. Du tog hand om mig, du trodde på mig och fick mig att vilja flyga högt. Din drivande tankeröst ekade högt och visste precis vart vi skulle gå och vad vi skulle sträva efter. Du var så självsäker, så kraftfull och vis. Nu står bladen stilla i en orkan av känslor och tankar som inte hittar sin rätta plats. Ett virrvarr, blandat med sprängande huvudvärk och allt försöker komma ut samtidigt. Du står själv, har alltid gjort, du står i skugga, du står i sol, du försöker, du bygger, allt faller, du bygger igen, ger inte upp, finner vägar, finner sätt. Du är så trött, tom och kraftlös men mitt i all bitterhet och likgiltighet måste det finnas en strimma av ditt namn, en bokstav, en stavelse, en ändelse eller en början av det räcker...

Fuck it all up and start again*

Stepping Stone - Duffy

//Anya 

[Allt som var, är och aldrig kommer att bli]

Det är likadant varje år, semestern kommer lägligt och så efterlängtat, man är slut i kropp och huvud och vill bara ligga på en brygga och titta på solen som glittrar i vattnet. Man är glad att man överlevt ännu ett år. Detta året är annorlunda. Detta året är fyllt av vånda, orättvisa och frustration. Ett år där jag känt att min röst inte blivit hörd, jag har känt mig liten, obetydlig och osynlig. Det är aldrig skoj att säga farväl, jag undviker det, jag säger på återseende, skojar bort det eller så säger jag inget alls. Jag vill inte ta i ordet farväl. Farväl är ett otäckt, onödigt och skrämmande ord. För mig finns inte farväl, för mig finns; 
[Tack för att jag fick lära känna dig, lära mig av dig, lära med dig och att du fanns med mig en tid i mitt liv] 

Jag har träffat så underbara människor, fina människor, varma människor, människor som tänker och fungerar som jag och så ska man helt plötsligt skiljas från varandra. Var i ligger logiken i det? Allt som fungerade så bra, relationer som hade så mycket potential, värme och där man kunde gått hur långt som helst. Jag är riktigt jävla förbannat, jag bjuder på det idag...men jag har blivit tvungen att göra ett val. Jag hatar att bli tvingad även om det kanske, möjligen i detta fallet var för mitt eget bästa..
Och inte ens ordet tack fick vi..

Men varför ska jag hålla tyst? varför ska jag kväva min röst och mina tankar? Sen när var det förbjudet att säga sin mening? 

Ikväll skriver jag, blöder jag och gråter jag över allt som var, är och inte kommer bli.
Så tack till alla Er, hoppas jag har gjort ett avtramp i ert liv lika mycket som ni har gjort ett avtramp i mitt.

Fy fan.

//Anya

[Lock Me Up and Throw The Key]

Jag står och stampar

Jag står och glor

Jag går i samma fotspår

Som jag gick igår

Jag blir frustrerad, jag är frustrerad, jag står och trampar i ett vakuum av vardagliga rutiner just nu.  Jag AVSKYR det. Jag vill styra mitt liv själv, jag vill inte bli styrd, rätten som vi alla egentligen ska ha. Pratade med en vän idag, vi brukar synka på det mesta när det gäller känslomässiga berg-o-dalbanor. Vi kan varandra nästan utan och innan, respekterar varandra, förstår varandra och det är okej, vi fortsätter inte fråga, vi trycker inte på och tvingar fram svar.

Den där egen-tiden ni vet, den asociala perioden då man vill gräva ner sig en tid och komma upp när man är mentalt stabil igen? Då man vill vara okontaktbar, bara vara, inte behöva vara social när man känner att man inte klarar av det. Även om tanken är god och omgivningen tar kontakt för att de vill så himla väl, bryr sig om en och vill veta att man mår bra, så kommer det alltid, just då, kännas som tvång, då man helst av allt, innerst inne, bara vill bli lämnad ifred. Det måste ju finnas fler där ute som känner likadant? Eller är många så uppe i tankar på att aldrig behöva vara ensamma? Det är en bra egenskap att kunna vara ensam ibland. Det är bra att få vara ensam med tankarna om framtid, nutid, ovisshet och vishet, bara var med sig själv.

Det är dags för förändring, sa ingen person någonsin. Förändring är det som sker konstant, hela tiden men det är upp till dig att förändra till det som just du trivs med. 

Jag vet att jag mumlar just nu men låt mig, det är ditt val att läsa, tolka och ta in. Håll med, eller inte, båda är okej. Men gör det bara för dig.

Du kan aldrig göra fel val, du kan bara få olika utgångar av dina val.

//Anya 

[I samma fotspår som igår]

[Jag hittar ord bättre när mitt alter ego är ur fas. 

När livet inte går på räls, när saker går emot, 

när jag måste slåss och jag bara vill säga nej,

låt mig vara, låt mig slippa slåss idag.]

Om jag blir gammal vill jag kunna säga - Jag gjorde allt. 

Jag vet att det är omöjligt att göra precis allt, livet sätter upp hinder i vår väg, 

oftast då vi behöver dem minst. 

"Du kommer inte att få se varenda liten vrå på vår fina planet". 

"Du kan inte planera allt i minsta detalj". 

 MEN, det du kan göra är åtminstone att välja att inte sitta fast i hamsterhjulet och varje fredag året om skriva på nätet: "Äntligen fredag" med en stor smiley och en bild på en öl, få kommentarer som: "Åh, va gott", "underbart!",  "Det är vi värda", "slut på slitet, njuut!". 

Sen kommer söndagen snabbt och där sitter du med lätt måndagsångest inför en ny arbetsvecka...igen. Stressar genom dagarna och glömmer att de aldrig kommer tillbaka. Eller ännu värre, tänker på det, och få ångest för att de ju faktiskt inte kommer tillbaka...någonsin. Och där står du mitt i hjulet och kan inte hoppa av, för det snurrar för snabbt.

Nej, man kan inte ha perfekta dagar varje dag, allt man gör blir någon gång monotont och du kan inte ha kontroll på allt men det är okej att säga, "jag vet inte".

 Man vill fånga de fina ögonblicken, de som betyder något för bara dig, frysa dem och ta dem med sig i en liten burk som inte har något "bäst-före-datum". 

Åk och doppa fötterna i Amazonas, Se "The Big Five", Gå uppför backarna i Machu Picchu. Klappa koalor i Australien. Bo i en bungaloo på Cook Islands kritvita stränder, åk Transsibiriska järnvägen genom Ryssland, Se Frihetsgudinnan, spela Black Jack i Las Vegas, bada i gejsrar på Island. 

Jag vet inte om vi får nöja oss med att tänka att vi faktiskt kan göra det om vi vill. 

Så länge för vi nöja oss med att lägga en bild på nätet på en strösselindränkt mjukglass och skriva "sommarkänsla!", få några smileys med kommentarer som: "Underbart!", "Som vi har väntat!"

Ibland känns det som vänta är det enda vi gör. Vi verkar aldrig vara nöjda med nuet där vi är, utan längtar alltid framåt till dagar som ska komma. Snälla klaga inte. Snöar det? Gå ut en vindstilla, molnfri kväll och lägg dig i en snödriva och titta på stjärnorna, Regnar det? Ta på dig en regnkappa, ställ dig på en kobbe med ett kastspö. Men klaga inte. Vi har bara dagarna som gått, dagarna som går och dagarna som kommer och det går så snabbt.

Om jag blir gammal vill jag kunna säga: - Jag gjorde allt. 

I Lived - OneRepublic

//Anya

[Tick, Tock, Clock]

Jag är inne i en sådan där stå och stampa, ta en ny väg - period. Woaw, vad de perioderna är frenetiska! Som en vän till mig säger, vissa dagar vill man magasinera allt och ge sig iväg.

Jag vill ta upp ett ämne som ofta kommer upp bland människor. Det är att det förväntas saker av en som man inte riktigt kan stå bakom. Jag bryr mig verkligen inte om vad människor gör för att må bra, förstå mig rätt nu, jag BRYR MIG OM MÄNNISKOR, men vad de gör för att må bra är upp till dem så länge de inte på något sätt skadar eller sårar någon annan. Förmodligen så lever de det liv som de trivs med och blir lyckliga av, man får iallafall hoppas det. Att döma en annan människa för den väg de har tagit är som att snacka skit bakom ryggen på de som har valt päronglass istället för vanilj som alla andra. Jag har en stor familj/vänkrets och ett helt normalt fungerande moraltänk..haha nej men jag lever livet precis som jag vill och trivs med hur det är just nu och känner inte att jag ska behöva försvara mina val...men så att eh, 

...därför kan jag inte förstå varför folk alltid ska ta upp frågan om barn. När är det dags? Ska du inte ha en liten? Där kom den, som om du inte ska mer än att gå och köpa nya kappan från Gina Tricot´s nya vårkollektion, bara sådär, enkelt. Det började krypa fram när jag var i 25årsåldern och har pågått fram tills nu och lär väl fortsätta...Tänk att få höra denna ständiga frågan i flera års tid, om inte det ger inre stress så vet jag inte vad! Påträngande, personligt och oerhört privat så kryper frågan under skinnet, planterar ett frö, och låter det gro. Är det fel av mig att säga att jag kanske inte vill ha barn, om så skulle vara fallet? 
Jag älskar barn men sker det så sker det och då ska det vara på mina villkor. Det är inte rätt av andra människor, speciellt de som inte känner dig, att komma nära inpå, flåsa nära ens nacke som en hund över ett saftigt ben, med en "hagalenhet" lysande i ögonen, jag vill veta! Ge mig svar! Ska du, ska du? när, när när?! Stressa en annan medmänniska för de val han eller hon gör så gör de kanske exakt tvärtemot. Jag vet att det inte görs medvetet många gånger men är det för mycket begärt att tänka efter innan?

Det ansvar och de förväntningar som man har på sig som förälder, att aldrig kunna slappna av för att man vill skydda, vara närvarande hela barnets liv och i allt det gör, genom glädje och sorg, är ett oerhört stort ansvar. En ständig oro för vad som kan hända ens käraste, det är inte konstigt att man tvekar och frågar sig, har jag vad som krävs? 

Jag är nyfiken på om män har samma dilemma? Deras biologiska klocka tickar ju lite längre. Eller så förväntas de inte ha den inbyggd i sitt system för det verkar som om att de slipper undan dessa ständiga frågor om att starta familj. När och om jag vill skaffa en liten kopia av mig själv är helt mitt beslut och den jag lever med, sluta ställa frågan till de barnlösa! 
Det kan också mycket väl vara ett ofrivilligt val och det gör er fråga väldigt okänslig och klingar moraliskt illa i luften. 

[Se upp med vilka grodor som hoppar ur er mun, de kan såra mer än vad ni tror]

Eyes shut - Years and years

//Anya

[Då känner jag mig liten]

Två gånger i mitt liv har jag varit med om olyckor som slutat med död, två liv har jag sett försvinna på brutalt sätt. Ja, där kom den, en bit sanning av mitt liv. "Något" hade tydligen bestämt att det var deras tid att gå. När årsdagarna närmar sig så tänker man lite extra. Dessa två har såklart fått mig att fundera mycket över vår hela existens och mening. Att komma underfund med hur livet fungerar, varför och om vi ska finnas. Jag har nog anklagat allt och alla men mest av allt mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel, det var inget jag kunde styra över, det var ju olyckor. Jag intalade mig: -var inte runt mig, det händer hemska saker är du är runt mig...
Förstå mig rätt, det finns inga andra tillfällen där man känner sig mer liten och maktlös än just där och då.
Jag har fått lära mig att leva med bilderna i mitt huvud från dessa två grymma avslut, det finns ingen magisk formel att ta bort dem med, tyvärr Alfons Åberg - stick du stygga spöke, för du finns inte, hjälpte inte mig. Fick bygga upp mig själv igen, inte till det jag varit utan till någon ny, annan version av mig. Små saker var jobbiga att göra i början, bara att gå till affären och handla bland folk, där fanns ingen som visste och jag kände mig så liten och obetydlig och alla andra kändes så hårda och kalla. 
Jag har fått lära mig att bearbeta mina känslor. Fått veta att det är okej att låta dem komma en stund och ta dem till mig för att sen lägga dem på minneshyllan för saker jag helst inte vill ta upp. Det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden. Det där som man intalar sig att kan va bra att ha. Fast på vilket sätt sådana här upplevelser kan vara bra att ha har jag inte riktigt förstått mig på. Det stör mig inte längre när de kommer på besök, jag besväras inte, för det blir färre och färre besök ju mer åren går. Vaga bilder blir än mer vaga, men ibland tänker jag på dem, ett ögonblick, sen är det bra...

Det jag tycker är jobbigt är när de dyker upp när jag minst "behöver" dem, det är inte ofta men när jag är mitt i vardagen, helt neutralt, bland människor och i rörelse, när jag är på väg någonstans så stör dem mig. De kommer på oväntat besök, jag blir ställd mot väggen, häpen och rätt arg! Varför kommer ni nu!? Vi har inte bestämt träff just nu! Då man blir sådär, skakig, tårögd och andas snabbare. Man söker ögon från någon som vet vad man tänker och som man slipper berätta hela historien för. Då halsen helt plötsligt krampar ihop och den där klumpen i halsen vill upp när allt man vill är att springa långt därifrån. Idag hade jag inte möjlighet till det, jag var tvungen att vara där, ta tag i situationen. Jag hade gladeligen lämnat över den till någon annan! Men eftersom jag är som jag är, så tvingar jag mig själv att kliva över den där tröskeln, ta tillbaka makten över mig själv. Det är då jag tar ett djup andetag och säger - det är okej, det är ingen fara, det går över om en stund. Situationen i sig var inte farlig, det var lugnt, men så var det en viss detalj i den som råkade trigga det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden...

//Anya