En ojande röst ekade tomt ute i korridoren den tiden morgonen gryr.
Jag kan inte sova, jag ligger på en madrass på golvet och jag lyssnar på okända ljud.
Jag fylls av en känsla av ödmjukhet inför att åldras.
Med ålderdom kommer en kraft att kunna förlita sig på andra och helt lämnas i deras arma händer och ansvar.
Du öppnar upp dig som en inbunden bok som trillat ner från sin plats på hyllan och hamnat med ryggen ner och de heliga inre orden som bara får läsas av de som väljer att öppna blir helt plötsligt blottade för alla att se.
Du finner en annan mening och betydelse till ordet "hjälp".
Du står handfallen när det vankas måltid enbart på tider som andra har valt när du en gång var så van att själv få välja din väg i ditt liv.
En människas livs kretslopp.
Vad är det för mening? Frågar min mormor i ett djupt samtal.
Ja, vad är det för mening att lära en hel livstid för att i slutändan börja glömma minnen, familj och vänner från en svunnen era.
De bleknar snabbt om man inte håller dem i handen, pratar om dem och låter de leva.
Till slut minns du vagt ett ansikte utan namn eller ett namn utan ansikte och du undrar vilken koppling ni hade till varandra.
Om man inte minns dem, har de någonsin funnits?
Frustration är det ord jag söker.
Många människor ser att vi måste leta oss kunskap för att det måste finnas något bakom döden.
Det är tvunget, det kan inte vara på något annat sätt.
Jag känner en ödmjukhet inför ålderdomen, men jag är inte helt så säker på att jag ser fram emot den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar