[It is what it is...]

...Or is it?

Ibland kan man känna sig..

Precis betalat tillbaka sista summan på kvarskatten, skönt att slippa! Det var ju ingen liten summa!

Vill dilla lite om självständighet och samhörighet ikväll. Det kan vara svårt att umgås med människor, det krävs "skills", förmåga att vara med andra. Trots att vi bygger upp denna förmåga under hela livet, leds eller tvingas in i det sättet att vara. Jag tycker om att prata med folk, få nya erfarenheter, nya synsätt på saker, hey! Det är inte för inte som jag har de arbeten jag har, det är inte för inte som jag valde att bo i korridor några år. Jag gillar att ha folk och liv runtomkring mig. Jag tycker om när grannarna slamrar i sina skåp, mumlar något bakom en vägg eller när det gnisslar i deras toalettdörr. När jag är på jobbet så är jag där och ja...ger service, pratar och är glad. Men när jag kommer hem! Oo, det är som om någon klipper av trådarna på mig som marionettdocka, precis som att jag hela dagen har hållts uppe av trådarna som sitter fast på mina armar. Trådarna klipps när jag kommer innanför dörren, mycket säkert för att axlarna sänks och tröttheten kommer. Jag har fått lära mig själv att jag nog är mer av en introvert än extrovert person.

För de som är nyfikna så kan ni läsa mer här: Introvert

Känner igen mig i så mycket! Tycker också att det är intressant att jag lär känna mig själv mer och mer varje dag. Många pratar om egentid, det må låta ego, so be it! Jag älskar egentid! Att få vara själv med sina tankar, reflektera och fundera. Lika mycket som jag då kan tycka om att ha människor omkring mig och hitta på saker, så gillar jag mycket tiden när jag är själv. Jag älskar att komma hem, stänga dörren och stänga ute allt ljud, andras idéer om hur saker ska vara, energier osv. Det har inget med att göra att jag ogillar människor, men jag behöver den pausen, tror de flesta behöver det även om många inte tillåter sig att vara bara med sig själva. Funderade på det idag när nära släktingar skulle vara ifrån varandra en vecka. De är aldrig ifrån varandra. Det måste också kännas konstigt. Jag tycker det är en underlig tanke, att man kan vara med en enda person dygnet runt året runt, vänjer man sig någonsin? Om man vänjer sig så borde det vara svårt sen att vänja sig av vid att alltid ha någon vid sin sida. Jag vet inte, hamnar jag i den sitsen och om jag hamnar där så tror jag ändå att jag måste hålla kvar min tid för mig själv för att också kunna ge av mig själv....gör det en något klokare att tänka så? Så är jag lite disträ så ta det inte personligt, det har inte med dig att göra!

För övrigt;
Har en envis förkylning som vandrar neråt, började med ont i svaljet förra veckan, nu har det krypit ner i lungorna och mellangärdet, irriterande!
Tafsen går mig på nerverna och jag vill bara putta ner den i en bilpress, någon bilkunnig som är intresserad att köpa den så ligger den nu på blocket för allmän beskådning. Annars kontakta mig på facebook

Nu är det dags att dyka ner i nytvättade lakan och läsa lite "all världens historia"
Ha en bra vecka Ya´all!

/Anya

[När himlen är svart syns allt mer klart]

Min allra första semester är över, jag kunde inte förstå att jag skulle ha fyra veckors ledighet och få betalt, jag som alltid har jobbat somrarna. Nu kan jag inte förstå att jag har haft fyra veckors ledighet. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen jag gick av jobbet, vilken känsla, vilken frihet! Det jag inte visste var att denna frihetskänsla skulle göra det så svårt att gå tillbaka till jobbet igen! Visst är det roligt att träffa kollegor, barn och spännande att få egna inskolningar att ansvara för, men några fler veckor av sovmornar och kvällsbad hade suttit sååå fint! Jag kunde inte ha bett om vackrare väder än vad vi har haft i sommar!

Jag har haft en underbar sommar med allt vad det innebär. Resor, umgåtts med många olika slags människor, festivaler, solbränna, bad och båthäng(oh, jag tror inte jag har badat så mycket på länge som jag har gjort detta året! Har också legat på solvarma klippor mitt i natten i tystnad och stirrat upp på stjärnhimlen ett antal gånger, det är inte mycket som slår den känslan, man känner sig rätt liten.

Det är inte många dagar jag har landat i mitt eget hem, men det gjorde absolut ingenting för två dagar senare spratt det till i benen och jag ville iväg igen(kanske blir mer hemmamys nu i höst, med en kopp te, framför brasan(tv:n...har ju ingen brasa men det hade varit ett plus :)

Bäst var all vaken tid jag totalt spenderade med dalasystra mi när hon var här och jag var där, nästan två hela veckor(sammanlagt) Powerwalks på kvällen med all världens snack ur munnarna. Alla borde ha en person i sin närhet som tänker likadant som sig själv, reflekterar, funderar och diskuterar. Vi har alltid haft diskussioner i vår familj, om lätta och tunga saker, antar att det är därför vi står varandra så nära. 

<3 mosterskärlek när den är som störst <3

När jag gick tillbaka till jobbet så tog jag lite för givet att de minsta barnen jag haft inte skulle känna igen mig, ni vet, glömt bort efter alla dessa lediga dagar. Men jag fick ett glädjefyllt mottagande med öppna armar, många kramar och värme. Fick höra av en förälder vars barn jag haft, pratade om mig och låtsasringde mig i somras, sa:- nu, ska jag ringa Anja. Ett barn som innan också sagt att jag är den som tröstar när det är ledset. Det fick mig att fundera, självklart tröstar man! Jag tänker ju inte på det, det är något som går per automatik, hos mig iaf! När ett barn är ledset så tröstar man med kramar, blåser där det gör ont och visar att man är där...en självklarhet...eller?! Glöm inte bort, vifta inte bort era barns krämpor och säg att det går över, som om det inte betyder något. Bekräfta istället det onda och låt barnet vara ledset en stund och visa att det är okej att vara sårbar ibland. I vårt samhälle ska man ju helst inte visa att man är nere, att man mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, vårt samhälle kräver att vi är starka och kan jobba, annars går vi under.  Låt barnen vara barn, de växer upp tillräckligt snabbt ändå.

[Vi äger inte våra barn, vi har dem till låns]

Nu tar jag dagarna som de kommer i höst, jag har överlevt första veckan tillbaka även om jag gärna hade sovit vidare när klockan ringer...:)

//Anya

 

[Du får inte smaka på livet, det är inte laktosfritt]

[Ibland får tiden gärna stanna till och ge mina tankar platsen de förtjänar]

Ups! Ibland kommer mina tankar lite för snabbt, alla på en gång. Då försöker jag skriva ner dem, men de rinner så snabbt förbi så oftast hinner jag inte med. Tankar om saker jag vill göra, upptäcka och se. Det är som att se 10 tårtor framför dig men du är den enda som inte får smaka för den inte är laktosfri. Senaste tiden har jag stått och stampat. Åhhh, vad jag hatar att stå och stampa! Jobba, sova, äta, jobba, sova, äta...blä, det står mig upp i halsen! Det gör inga under för humöret. Och det känns som att jag inte får någon "belöning" för mödan många gånger.

Jag är en aning frustrerad över att jag inte tar tag i det, styr upp och gör något åt det. "Det är så livet är" hör jag någon säga. Ehh, handlar livet om att slita ut sig, sin kropp, underordna sig och bara vänta på pensionsdagarna? Fråga dig aldrig om det var rätt väg, du får inget svar och kommer aldrig få veta vad som hänt om du tagit den andra vägen. (upplyftande ellerhur :) Det är många vägskyltar som man möter och jag antar att du många gånger väljer annorlunda än du kanske borde eller så väljer du i stundens hetta. 

Klart att jag är glad för mitt liv, min familj och att jag har hälsan men ofta behöver jag det där lilla extra. Då jag känner att jag lever, då pulsen slår så hårt som om den vill kasta sig ut ur halsen på en, då benen har sådan inre kraft så de kan explodera ut i ett enda evigt sprinterlopp. Det är väl meningen att den känslan ska finnas med oss varje dag?...

Nej, jag fortsätter stampa, stampa, stampa och så får vi väl se om jag lyckas stampa igång mig själv!

Tekniken har inte varit med mig på senaste, saker har gått sönder och svikit sin ägarinna. Helst vill de svika samtidigt också. Hoppas på en ändring där. Samt! Till alla negativa(neggon) människor där ute - stick och lägg er i ett getingbo! Jag har inte tid att dra upp er ur bitterhet när jag har fullt upp med mina egna känslor.

(oj, nu svänger humöret..iaf:

Skickar en Glad Mors-dag puss till min härliga mamma <3 Nu är hon iväg på äventyr hos skånska släkten så idag blir det inget fika. Men jag behöver ingen speciell dag för att uppskatta mina nära, det gör jag varenda dag och de mig, vi säger inga ord, men vi vet ju :)

Såg en härlig dokumentär igår om tre generationer där en kvinna intervjuade sin mamma och mormor. Mamman hade någon gång i livet drabbats av en hjärtinfarkt och nu var väl hon en sådan person som inte sa särskilt mycket eller tänkte så mycket på det. Dottern frågade i intervju hur hon kände och mamman säger bara: - Men det gick ju bra.

Logisk, enkel och helt underbar kommentar. Påminner så mycket om min egen mormor. Se den! 
Länken är här:
mormor, mamma och jag

Vill också tacka min käre pappa <3 för all hjälp med Tafsen nu när den har varit dum(var sååååå nära att skrota den, sen blev jag sentimental...hah!) Ni, mina härliga, gosiga föräldrar, är värda mer än allt guld i världen. 

Trevlig solig söndag på er!

//Anya

[I´m Back, If Just For A Blink Of An Eye]

Sommaren är på väg och jag njuter för fullt av att se allt börja röra på sig, leva upp, finna värmen och glädje. Hösten har varit väldigt kämpig och ibland undrar jag hur fan jag har överlevt i detta, som det kändes, eviga mörker. Jag ska inte dra saker under stolen med att det rent av har varit för jävligt! Många dagar har jag velat dra täcket över huvudet och ignorera allt och alla som suger energi från mig, energi som ju jag själv behöver mest! Men räkningar ska betalas och löften ska hållas. Frågan man ofta ställer när man träffar någon man känner är: hur mår du? Vårt vanliga svar är: Jag mår bra. Men kan verkligen ordet bra sammanfatta alla dagars arbetes slit, besvikelser, grusad hoppfullhet och glömda drömmar? Vardagen kommer emellan och vi ler, svarar bra, går vidare och trycker undan det som vi egentligen behöver ta upp och ventilera för att vi antar att personen mittemot inte vill, inte hinner eller inte behöver höra, personen har ju egna glömda drömmar att ta hand om...
Glöm inte bort er själva under alla krav bara, det låter som en fet klyscha men du har huvudrollen i ditt liv. Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut din kropp. Min mamma sa något klokt när jag tog upp att jag var rädd att jag hade gått och blivit likgiltig inför vardagliga saker efter alla mina upplevelser. (Nej, jag har inte tappat bort min empati eller moral, jag kan fortfarande inte krossa en fluga utan att få dåligt samvete)..- Du har bara fått reda på att det finns viktigare saker att bry sig om här i livet. <3

Att sen inte bryr mig eller känner samma sorts upprördhet som många andra när man får höra glappande munnar påpeka småsaker är i och för sig rätt skön känsla att ha ;) Jag kan skjuta undan det, ignorera och stänga av. Det tycker jag om. Ibland vill jag ha tillbaka min naivitet, ovetskapen om att livet är skört gör det lättare att leva. 
I vilket fall så är det underbart att ha min fasta punkt nu. Jag har ett arbete jag trivs på, ett hem som är min borg och, nu kan det vara årets ljusa dagar som pratar, men jag är hoppfull inför vad som komma skall. Fråga mig igen i höst haha! Jag är grymt årstidsberoende ;)

Jag ger er denna låten som jag fick höra tidigare idag som passar rätt bra idag och alla dagar

 Live like a Warrior

//Anya

[Tvångströja och rehab]

Har börjat bli mitt vanliga sprudlande jag igen efter sjukstugan här hemma(nu säger jag dra åt fanders till den och kom inte tillbaka!). Har börjat äta "normal mat" och fått tillbaka energin. 

Denna dagen har varit toppenbra, från början till slut. Jag jobbar på ett toppenställe, har ett underbart arbetslag där alla gör så gott de kan. Ikväll avslutade vi med APT-möte och rensning av gammalt skräp i rummen på vår förskola, så det blev en lång dag. Eftersom det är ett gammalt sjukhus(börjar undra varför jag alltid råkar hamna på sådana stället, tänker då också på Hospitalet i Kalmar....) iaf; så har de kulvertar under huset, milslånga gångar som leder till de andra husen i området och ikväll var jag ju bara tvungen att gå ner och kika. Obehagligt på ett mysigt sätt, inget ställe man vill vara på för länge. Jag slår vad om att jag hade gått vilse. Vi har tydligen en vind som ska vara riktigt obehaglig också, den får jag besöka på nästa möte ;) Hade det inte varit för färgen på väggarna och alla leksaker så kan jag ibland föreställa mig de gamla patienterna gå omkring i våra lokaler med sina vita tvångströjor :) Hade varit intressant att veta lite historik om stället mer än att det har varit ett hem för psyksjuka. 
Kanske kan kalla dit Terry, från det okända, och låta honom gå lös på lokalerna för ibland tycker jag ändå att man kan känna sig lite iakttagen ;)

Varit hos sjukgymnast idag för första gången i mitt liv. Med risk att låta antik, jag haft problem med min höft i några år, det värker och knakar och jag tyckte det var dags att kolla upp det. Jag var inte beredd på värsta styrkepasset. Knäböj, utfall, mitt ben böjdes hit och dit och upp och ner av sjukgymnasten. Men hon kom iaf fram till att jag har en överrörlig höft, eller en, slippery hip som hon så fint kallade det(boven är väl alla sena nätter på dansgolven ;) Nu har jag fått gummiband att göra övningar med hemma och sedan ska jag tillbaka om tre veckor. Det enda sättet att motverka överrörligheten är att bygga upp stabiliteten så det är vad jag ska syssla med framöver.  

Igår gick Tafsen igenom sin besiktning, jag är så stolt över min "bebis". Besiktaren hade sagt att den kan gå lååångt mycket mer till innan den kolar vippen :) Ljuvligt att höra!
Min helg börjar ju från och med ikväll och i helgen blir det Kalmarbesök hos finaste flickorna, lite bowling och annat smått och gott. Ska också handla lite inredningprylar till jobbet för första gången, ska bli spännande om jag lyckas med detta. Såklart ska jag handla till mig själv också, men det får mitt eget visakort stå för tyvärr :)

Den här låten SKA man så bara ha på högsta volym, dra på sig finaste klänningen, hälla upp ett glas rött och bara vara; Neko Case - Hold on, hold on
Liksom ett Uma Thurman-ögonblick när hon i Pulp fiction sätter på "Girl, you´ll be a woman soon", slår sig ner i soffan och(tyvärr) får en överdos av kokain. Ja kanske inte världens upplyftande men ni fattar...

En annan som gjort något bra är Gavin Degraw - Best I ever had

Nu blir det soffglid resten av kvällen :)
Trevlig Helg <3

//Anya

[One down]

Febern kom i fredags och jag tänkte, ännu en förkylning. Inte så konstigt med tanke på att jag är på nytt jobb, mycket basilusker och många barn som hostar och nyser rakt ut. Jag har inga problem med sådant, jag har jättebra immunförsvar...trodde jag. Jag har varit magsjuk EN gång i mitt liv vad jag minns, EN gång. Jag har nog inte den där genen som gör att man blir magsjuk har jag tänkt och sagt glatt till andra...Ja det blev ju ett bakslag.

Har inte fått behålla något jag ätit och toaletten har varit min så kallade vän de senaste dygnen. Igår kom min kära mor upp med lite fil i en kasse, hon lämnade över den i trappen, haha. Tack söta <3 

Jag önskar jag hade material hemma så jag kunde skapa något, måla, bygga, vad som helst. För en som annars aldrig är inne och alltid rör på sig är detta döden! Men ska jag vara ärlig så hade jag inte haft kraften att göra något av det. Har börjat följa serien The killing nu och den har jag snart tittat färdigt på, himla bra om inte annat! Baka vill jag inte göra, kan ju inte äta upp vad jag bakar. Hör grannen spika och renovera och blir så sugen på att sätta igång något. Traskade upp till vinden för att se om tvätten var ledig, nej. Traskade bort till mitt förråd, såg mig om och begrep snabbt att där inte var något skoj att göra något av. Tog med mig en säck vinterkläder ner för att rensa. Kom innanför dörren och förstod rätt snabbt att jag var helt slut. Så sjukt! I somras cyklade jag två mil om dagen och nu hade jag inte ork att ens bära en säck med kläder. 

Jag får massor av matcravings men jag kan inte äta något av det!(Flådiga pizzor, köttfärssås och spagetti). Så nu är det horisontellt läge på soffan med en bringare med vatten bredvid och inget sällskap pga smittorisken...wohooo(livet har ju varit mer uppåt!). Förhoppningsvis vänder det snart, på onsdag förväntar jag mig vara tillbaka på jobbet, då ska vi ha fotografering(känns ju superkul efter några dagar med huvudet i toaletten, ser säkert superfräsch ut med rosiga kinder..) Bitter? Jajemen! Jag är inte van att vara sjuk och det känns löjligt och fjantligt att känna mig så här försvarslös. Men som min kloka mamma sa, även du som är så van att springa omkring måste sätta dig och tillåta dig vara sjuk, du kan inte ändra på den saken. Kloka mamma, du känner mig bäst av alla :)

Krya på mig,

//Anya

 

[Söndag som den ska vara]

Jag är väl medveten om att jag inte har skrivit här sedan 19 augusti men det är helt okej! Jag har inte min blogg för att andra ska läsa den, jag har den för min egen skull, helt kravlöst.

På senaste har jag gått lite i ett drömstadie,  jag har inte nämnt något för någon för jag ville vara säker. Jag har inte vågat hoppats innan. Jag har gått i ovisshet hela sommaren och inte vetat hur hösten ser ut för mig. Jag har arbetat på en förskola nu sedan början av september och trivts underbart! Men från början fick jag bara september ut, och sen då? Nu innan jag gick på helg så fick jag beskedet att jag får fortsätta året ut och detta släppte en sten från mitt hjärta. Det är synd att pengar ska ha en sådan stor inverkan på våra liv men så är det tyvärr. Men desto gladare blev jag för att jag får vara kvar på denna plats, med kollegor och barn som jag trivs med och har lärt känna, det tog emot att veta att jag kanske skulle behöva starta om på nytt igen på ett nytt ställe för det tar så oerhört mycket energi! Men nu behöver jag alltså inte det :) Så är livet, det går upp och det går ner, trygghet där mellan skapar du själv. 

På tal om drömmar,,,fullmånen har varit uppe ett par dagar, och fin som få, och jag vet att det inte är många som påverkas av den men guud det gör jag! Skit vad jag har drömt(eller ska jag säga, jag har kommit ihåg mina drömmar, för man drömmer ju varje sömntillfälle). 

Idag har jag varit på denna hösten första söndagspromenad! Bland kossor, får och höstlöv som har fyllt mig med underbar ny energi inför nästa arbetsvecka :) Fåren gav oss ett gott skratt, med bräkande röster kom de springandes till grinden där vi stod, de trodde de skulle bli utsläppta.

 https://www.facebook.com/photo.php?v=10151936825506565

Kossor alltså...dessa djur, jag har sagt det innan och säger det igen, någon gång i livet, om så bara en, så ska jag ha en ko. Magnifika, lugnande, stabila och jäkligt roliga! Att så stora djur kan vara så lättskrämda ibland!

//Anya