[Den ödmjuka ålderdomen]

En ojande röst ekade tomt ute i korridoren den tiden morgonen gryr.

 Jag kan inte sova, jag ligger på en madrass på golvet och jag lyssnar på okända ljud. 

Jag fylls av en känsla av ödmjukhet inför att åldras. 

Med ålderdom kommer en kraft att kunna förlita sig på andra och helt lämnas i deras arma händer och ansvar.

 Du öppnar upp dig som en inbunden bok som trillat ner från sin plats på hyllan och hamnat med ryggen ner och de heliga inre orden som bara får läsas av de som väljer att öppna blir helt plötsligt blottade för alla att se. 

Du finner en annan mening och betydelse till ordet "hjälp".

 Du står handfallen när det vankas måltid enbart på tider som andra har valt när du en gång var så van att själv få välja din väg i ditt liv. 

En människas livs kretslopp.

Vad är det för mening? Frågar min mormor i ett djupt samtal.

Ja, vad är det för mening att lära en hel livstid för att i slutändan börja glömma minnen, familj och vänner från en svunnen era. 

De bleknar snabbt om man inte håller dem i handen, pratar om dem och låter de leva. 

Till slut minns du vagt ett ansikte utan namn eller ett namn utan ansikte och du undrar vilken koppling ni hade till varandra. 

 Om man inte minns dem, har de någonsin funnits?

Frustration är det ord jag söker. 

Många människor ser att vi måste leta oss kunskap för att det måste finnas något bakom döden.

Det är tvunget, det kan inte vara på något annat sätt.

Jag känner en ödmjukhet inför ålderdomen, men jag är inte helt så säker på att jag ser fram emot den.

[Skuren i ögat av mjuka påslakan]

Flickan med det sorglösa skalet bär på en inre karusell som inte har någon nödbroms. Karusellen av tankar om liv, om val, saker som blivit, saker som lämnat och saker som aldrig kom. Det är väl oftast som så. Det man inte vill visa, döljer man med hjälp av maskeringstejp och när tejpen slits sönder, köper man en ny för att dölja den gamla. Lager på lager lägger man tejpen och hoppas den håller till nästa löning så en ny, bättre kan inhandlas. För man ska akta sig för att den inre karusellen ska skena, ja det ska man. Då rasar den in i folkmängden som står och hurrar på.-"Fortare! - Högre! Gör si! Gör så! Anpassa dig! Gör som vi! Gör inte annorlunda för då är du annorlunda och det går ju inte!? Vi vill kunna känna dig, vi vill veta allt om dig, annars blir vi osäkra och en aning rädda".

Sorglösa skalet gör en daglig promenad genom folkmassan. Tittar på dem, genomskådar deras intentioner, vill kartlägga dem och veta deras plats. För visst är det tryggt? Lika tryggt som att komma hem o veta att där finns en värmande filt efter en kylig dag. Alla är rädda för det svarta, det okända, det ovetandes, det som kommer sen, Eller inte kommer sen....
Det vardagliga agerandet är alltid med, ridån och strålkastarna på scenen ständigt lysande.

Sorglösa skalet har skurit sig lite, öppnat upp en flik av maskeringtejpen, allt är blottat, man ser det inre, det djupa och sårbarheten är ett faktum. Paniken rasar och skalet skrumpnar...-vad gör jag nu? tänker skalet...
Det är fortfarande några dagar fram till löning.

//Anya

[De blickar som dömer mest är dem du möter i spegeln]

Ibland tickar klockan så högt att jag kan höra timvisaren dundra som en åsknatt i juli, höjer man volymen, bara en uns, så kan den spräcka glas. Ibland spricker glaset oavsett hur tyst det är. Du kan vrida och vända på situationer, känslor och möten med andra människor, överanalysera, tänka så huvudet exploderar i en värld av tankar, skrika dig till din rätt bland andra eller kväva dina känslor i en kudde i din ensamhet.
Varför har människor en tendens att lättare se på saker från den negativa sidan? Den småsinta, gnagande, irriterande sidan. Den sidan som bryter ner en bit för bit som en sten som nöts i vatten. Varför är det så svårt att se det fina? Varför leta fel där det inte finns? Försök istället se det som fungerar och som kan göra dig nöjd. Rikta in dig på de saker som betyder något för dig, de saker som ger dig glädje och värme där inne i ditt innersta inre. Vackra minnen, tankar och saker som varit, håll fast vid dem. Plocka fram dem när du behöver styrka och kraft. Du iakttar, granskar och lär varje dag, hela ditt liv, varför inte iaktta det som är bra?
Ingen kan vara lika kritisk mot dig som du själv och när insikten finns att andras intentioner inte är mer än tankar och handlingar från någon som inte känner dig, kväv dem då, tysta ner dem och försök hålla glaset helt oavsett hur hög volymen blir. 
I vår värld är det så viktigt att ha en stämpel, vem är du? vad jobbar du med? Man ska kartläggas och ifrågasättas och ställas till svars för sina val man gör. Det ligger en förväntan på vart man ska sträva. Ens liv är redan utmålat på en canvas av förväntningar av alla andra och du kan inte måla över den för att färgen är slut. Det är okej att inte ha en plan, det är okej att leva i nuet, det är okej att inte veta.

Du känner inte mig, jag känner inte dig, vi vet inte varandras historia men jag lyssnar gärna på din framtid.

//Anya

[Lukten av rosor känns inte under vattnet]

Nu är jag igång igen...vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara äta lite choklad. Det ligger en rastlöshet omkring mig just nu. Inte den vanliga "jag måste iväg ett tag i helgen, byta miljö, människor och tankar". Den här känslan känns sådär banbrytande, irrationell och snabbtänk...ungefär som jag själv. Det pirrar i benen och skakar i nerverna och jag vill stå framför en spegel och skrika luften ur mig, men det går ju inte, då stör jag grannarna.

Senast idag när jag var på en arbetsträff och vi gjorde en snabb sammanfattning av mötet så kom jag på mig själv att tappa fokus och vandra iväg i tankarna, fingrarna började trumma med pennan och ögonen hamnade på en tavla av Lasse Åberg som hängde på väggen. Typiskt mig, när något ter sig ointressant så hittar jag något som, enligt mig, känns mer relevant och lockande. Det var precis likadant när jag gick i skolan. Jag tittade ofta ut genom fönstret(oftast under matematiklektionerna) och letade efter något som jag kände gav mig den utmaning som mitt egna jag behövde. 
Jag tittar efter resor som ser ut att mata mig med det jag tror jag behöver, längre kommer jag inte, jag skyller helt enkelt bara på väder och årstid. Pratade senast igår med en go vän om att förändra dagen. Ha ett mål, inte bara känslan av att semestern snart är här, utan ett annat sorts drivtänk, en personlig utveckling av ditt ego.

Jag har nog fortfarande inte förstått vad det är jag behöver, vad jag behöver mata min hjärna med för att jag någon gång ska bli nöjd. Eller, ja, jag börjar förstå, men vet inte om jag vill förstå. Jag önskar att jag ibland var mer tålmodig, mer säker på min sak, vad jag vill och tycker, jag ogillar denna ambivalenta sida av mig själv. Skärp dig och välj! Men jag antar att det har sin charm och fördel att "vända kappan efter vinddraget", jag är ju himla påhittig när saker inte blir som de skulle. High five me!

Vart vill jag komma? Jag vet inte, eller jo, jag vill komma vidare.

"Ett negativt tänk kommer aldrig ge dig ett positivt liv"

//Anya

[Luften vi alla andas]

Vi står på tröskeln av 2016

På andra sidan dörren till 2017

Vi kan känna vinddraget om vi håller läpparna mot nyckelhålet

Detta året har varit intressant och händelserikt. Detta året har jag tappat bort mig, sopat upp bitar av mig och lärt mig mer om mig själv, kommit till insikt och allt det där klichépratet...
jag har väl gjort en *host host, inre resa. Likt man gör varje år. *punkt

Sanningen i vitögat:
Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv, jag har fått undra, grubbla och bearbeta bara mig och mitt ego. Jag trodde jag visste det mesta om mig själv. Men jag kan förklara det som att när man lär känna en ny person, någon du inte träffat innan. Du vet ingenting om den här personen så du stannar upp, tar in det nya, känner efter och försöker anpassa dig efter dess former. Du frågar och är nyfiken för du vill veta hur denna personen fungerar. Du kartlägger och undrar; är du som jag? För letar vi egentligen inte efter dem som är precis som oss? Någon som fungerar, tänker, agerar som du? En annan version av dig...någon du känner igen dig i?
Men det tar tid och du upptäcker varje dag något nytt med denna personen som inte fanns där innan. Du blir lika överraskad och överrumplad varje gång du inte känner igen en sida av personen, bra eller mindre bra. 
Du lever likadant med dig själv hela livet. Du går en hel livstid utan att verkligen, riktigt, på djupet känna dig själv.

Vi lever livet på flykt från oss själva. Vi är så kvicka med att fånga in och leta efter saker och människor i vår omgivning att lära oss av, ständigt på gång, på jakt efter något annat, något bättre, något större, något annat, när vi har allt vi behöver precis här. Vi har sååå mycket att lära oss om oss själva. Du finns där, närmast dig själv, du vet, du känner, du kan, varför tvivlar du? Du lever för att upptäcka, lära och finnas. Du andas samma luft som de dina före dig och alla andra som går bredvid dig. Du måste ta hand om DIG för du har bara DIG.
I vår vardag tror jag vi lätt glömmer bort vad och varför vi gör som vi gör. Vi agerar och säger ofta saker på impuls innan vi tänker på vilka konsekvenser det ger.
Jag vill vara så där klok ikväll och skriva något tungt och insiktsfullt...jag får nog ge upp det...
men, vad ska vi då tänka på och ta med oss till nästa år?

Våra äkta, själva jag kanske?

[Gott Nytt År och God självkännedom]

//Anya

[Vägen tillbaka genom betong är kantad av sågspånsväggar]

"När vardagen bryter sina vanliga mönster tappar man sig själv och förvirrar sig i en djungel av tankar, ord och åsikter av andra som egentligen inte är dina egna, men du tar till dig dem för det är de enda som för tillfället har en mening då du själv inte är närvarande".

Vågar inte hoppas för mycket, vågar knappt skriva, men, min kraft, energi, aptit och rastlöshet är på väg tillbaka, jag känner av den där inne, pirret i benen, idéer, kreativitet och viktigast av allt; min lekfullhet! De finns där, jag ska bara låta dem gro till de är redo att komma fram. Jag tänker iaf nu steget längre än vad jag ska göra nästa timme. Aptiten är på väg tillbaka. Jag börjar känna att saker lockar, saker som för en månad sen var triviala, alldagliga och oviktiga, rent sagt tråkiga. Jag har haft den där känslan av rädsla som jag har för mig själv, en opålitlighet, du kan inte lita på dig själv och dina handlingar, du kan få för dig vad som helst. När man, som jag, är van att vara i rörelse, även när jag sitter still, och då hamnar i en situation som gör att man varken har ork eller lust att göra i princip ingenting. Man hamnar i ett kroppsligt koma, en pausad rörelse som du inte kan gå förbi. När du då byggs upp igen, bit för bit så får du ett lyckorus bortom denna värld när rastlösheten väl kommer till dig. Det har tagit tid, det tar tid och det får ta tid. Det är inget som säger att jag är full av energi, nervtrådar behöver fortfarande läka. Jag vet inte hur länge. Men jag är på gång! Folk säger att jag ser piggare ut, det måste ju vara ett bra tecken :) 

Jag skriver det igen och påpekar, jävligt starkt nu, att det inte är något att skämmas för att man har blivit utbränd! Jag må vara ung men jag har varit igenom en del, det är inte konstigt att jag till slut föll över gränsen. Men psykiska sjukdomar är komplicerade. Du har behövt vara stark när någon annan behövde dig, aldrig sagt nej, tagit på dej för mycket, gjort mer än du egentligen borde göra. Gått på benpiporna trots att värken får dig att svimma. Suttit i bilen med andnöd och illamående och gråtit för att det tar emot att gå in på jobbet. Finns inga ord som beskriver hur man känner sig när man är mitt uppe i det mer än att man är ett tomt skal. Helt tomt. Men du, DU är ALDRIG dålig, DU har blivit DÅLIG av (det som i mitt fall tryckte mig över gränsen) JOBBET. Detta gör mig så förbannad! Är det värt det, lilla fröken duktig? Vem tackar dig? Din huvudvärk, dina svullna ögon och ditt borttappat ego, nej. Vi behöver vara mer öppna när det handlar om psykiska åkommor, det är vår hjärna, det är vårt ego...det är vår själ. 

"Du kan inte bota din själ med tigerbalsam".

Det du behöver, det som jag har haft lyckan att ha nu, är folk som har varit stöttande, förstående och som inte har dömt. Ingen har kollat snett på mig och tyckt att jag passar på ett mentalsjukhus, eller, ja, har de det så har jag iaf inte märkt det! Jag är glad att min personlighet inte bryr sig om vad andra tycker om mig. 
Ni har bara varit där, det är allt som behövs. Du pratar när du är redo, men, skäms aldrig. De som dömer är de som borde skämmas, för de har aldrig varit där du är och känt det som du känner. 

Din fight är din och jobbig nog ändå utan andras dömande blickar. 

Tack alla mina stöttepelare, jag stöttar tillbaka när ni behöver det <3
Och jaa, jag ÄR försiktig, jag är rädd om mig, jag drar ner på tempot när jag bli för exalterad. Jag har använt mig av "skygglapparna" jag låtsas inte se, för i vanliga fall ser jag faktiskt allt ;) Min kära lilla mamma är uppmärksam. Häromdagen när jag var taggad till tusen, så hörde jag henne:
-"Nej, nu är du på väg igen, tänk efter, ta det lugnt". 
Det är en konst att ta det lugnt när man får inspiration! Det var det redan innan ;)

//Anya

[Genom nytvättat glas skiner alltid solen]

Detta skriver jag med den kraft jag har kvar idag sen är kontot tömt...

Jag insåg inte när folk pratade om att vara utbrända, utmattade och tomma, att de verkligen inte har en uns av ork kvar...till något. Ingen glädje men ändå ingen sorg. Jag insåg inte att man blir som ett tomt blad med en likgiltighet till allt som innan gav glädje. 

Men jag insåg det när varje steg jag tog vred ur min energitrasa för att lämna mig där på golvet i tårar som inte vill sluta komma, det är som om hela havet bor i dina ögon. 

Jag insåg det när bröstet höll på att sprängas efter varje andetag och lungorna krampade och kändes som två små hårda stenar omöjliga att göra större. 

Jag insåg det när värken låg som ett stämjärn över huvudet och ögonen gjorde ont som om du hade 40 graders feber. 

Jag insåg det när hela kroppen sa NEJ! och jag ville fly ut ur mig själv, bort, iväg. Då ringde jag med gråten i halsen och sjukskrev mig.

Nej, du är inte svag för att du drabbas, du är förmodligen en människa som har kämpat hårt och försökt vara stark för länge. Du har sett tydliga tecknen men du har inte lyssnat. Du har trampat på och tänkt, "äsch, snart kommer helgen då kan jag vila". Men helgen kommer och helgen går och så ligger du där på söndagskvällen och vill inget hellre än att bara sova. Men du är inte trött, du kan inte vila bort psykisk trötthet. Du kan läka med sömn men du blir inte bra...

[Långvarig negativ stress fick jag som diagnos]

 Första veckan sov jag bort, 14 timmar/dygn och var ändå inte utvilad. Drömde om det som tydligen behövde drömmas om. Grät floder. Orkade gå små promenader, detta är någon som sprungit flera gånger i veckan, sen sov jag lite till. Du som vet kan se det som känslan du har vid och efter en traumaupplevelse. Ett overkligt tillstånd där du går som i ett vaccum, en film som spelas upp igen och igen. Du undrar om det verkligen har hänt. Du är inlindad i bomull och det enda du ser är fötterna framför dig. Du tittar men du ser inte. Du hör men du lyssnar inte. Du känner dig liten och oförsvarbar. Hjärnan har stängt av, hela systemet är ur funktion och hårddisken har kraschat. Du har svårigheter att minnas, du kan inte fatta beslut så ge inga valmöjligheter. Maten smakar ingenting men du tvingar i dig den. Du blir rädd för omvärlden, osäker och nervös. Köra bil fanns inte på tapeten i början! Jag glömde var jag ställt den... Jag har borstat tänderna med handkräm. Kroppen gör saker per automatik och ofta blir det fel.

Jag vill så mycket, sen minns jag, nä just det jag orkar inte. Det låter konstigt och skumt att man kan gå från att vara ytterst social till att undvika folk för att du är trött flera dagar efter mötet. Nej jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig. Det syns inte på utsida men att orka föra ett samtal, orka ta sig ut. Bara att gå till affären och vara orolig att man möter någon för att man vet att man måste vara social men du har inte råd att slösa energin. 

Jag gör inga planer just nu. Jag tar en dag i taget och samlar energi. Jag kan inte träffa flera personer på en gång, jag blir stressad, känner mig pressad att prestera och får en flykänsla, familj eller ej...

Det jag har är ett otroligt stöd från personer nära mig! Förlåt mig om jag inte har visat uppskattning eller omtanke, förlåt om jag är disträ, jag har allt att ge till er, bara inte just nu. Såklart har jag fått skuldkänslor över att jag känner krav och press över att träffas men det är fröken duktig som försöker pressa sig fram. Jag ska försöka göra mig hel nu, sen kan jag ge med hela mitt hjärta igen! Men tack för ert oerhörda stöd och värme!

En vis person sa:

"Det är först när man visar sin sårbarhet som man möter människors empati". <3<3<3

Utmattningssyndrom är ju något som är så vanligt nu så det genomsyrar vår vardag och blir som en vanlig huvudvärk. "Jaha, ännu en som sjukskrivit sig för utmattning....

Är det inte dags att se över vilket samhälle vi har skapat då utbrändhet är en folkepidemi som inte blir ovanligare? 

-God Natt-

//Anya