[Med en inre längtan]

Vilken väg väljer du åt dig själv?

Varför längtar jag alltid efter saker som inte finns nära när jag har det så otroligt bra? Vissa dagar får jag funderingar som gör att jag inte vet vad jag vill göra med min tillvaro och många gånger hittar jag inte ut bland alla tankar som trycker på. Jag har många idéer (många livsvägar som jag hade velat prova på) men som jag nu förstått att jag varken kommer att göra eller aldrig kommer att hinna med, det var helt enkelt livsvägar som jag hade kunnat välja.
Ofta är det stora projekt som tar tid och energi som inte finns att ta...På ett sätt hade livet varit enklare om någon hade skapat en färdig plan för hur det ska levas,- så här gör du för att finna lycka och så här gör du absolut inte...osv. men det är ju löjligt, det finns ju inte! Så vi får göra det bästa av det vi har fått med oss och det vi blir serverade med trots motgångar. Att finna lyckan handlar inte om att en dag vakna upp och vara lycklig för resten av sitt liv, lycka är inget bestående, den kommer med kraft i snabba vågor och försvinner lika snabbt. Mina tankar faller på de personer som kämpar tappert hela tiden men krockar med betongväggar till trots medan andras liv flyter på som strömt vatten som klyver allt i sin väg och de behöver inte ens anstränga sig! Två ytterligheter i grova drag. Vissa kallar det deras lott i livet. Fine må så vara! Men är det inte orättvist? 
Kan ta ett exempel;
Såg en dokumentär på tv igår om ett par som hade kämpat med ekonomin i många år och det såg illa ut, tills mannen vann 8.9 miljoner pund(tror jag det var)..de köper sig en herrgård för dem och deras barn stor nog för att inhysa 2000 pers, huset hade alla bekvämligheter, de hade slutat arbeta och gick hemma hela dagarna, de behövde i princip inte gå ut...jo, de såg ju faktiskt jättelyckliga ut där de stod framför kameran och log sina bredaste leenden(hur de känner sig inombords?..ingen aning).
Samtidigt tänker jag på alla de människor som skänkte <23 miljoner i musikhjälpen, som de flesta säkert tagit ur sina egna redan sinande fickor just för att hjälpa de som är mindre lyckligt lottade. Man kan göra så mycket med så lite och så sitter där människor med äckligt mycket pengar utan en tanke på någon annan...man tycker ju att en person som en gång varit i den "sämre" sitsen egentligen borde ha ett annat tänk...Jag är inte bitter, jag vill bara skriva av mig lite och nej, det handlar inte enbart om pengar. Jag har fått turen att lära känna en underbar person som sprider glädje vart den än går och vars välmående inte är bra, trots år av kämpande och ett jäkla anamma så ser det inte bra ut nu, är livet rättvist? Inte en chans!

I natt gjorde sig en förkylning till känna och med bara tre dagar kvar till Sälenresan(längtar!) blev jag lite smått irriterad...pratade med förkylda Marcus i telefon igår..kan man bli smittad genom en lur? ;) Men med kurering av vitlök, c-vitamin, sömn och frisk luft borde den försvinna från min kropp ;) Igår var en dagen-efter-dag vilket betyder mysbyxor på hela dagen! Med undantag från trevligt lunchfika med long-time- no-seeing; Malin och Dennis. 
För övrigt hade jag en riktigt rolig juldagskväll med fina flickorna Jonna, Sofie och Sandra :)
Idag har jag korrekturläst min mammas projektplan och i eftermiddag är det hennes tur att korrekturläsa min uppsats. Kanske dags att börja skriva på den istället för att sitta här och filosofera om ditten och datten...men å andra sidan, kanske inte ändå ;)


//Anya