Sitter och trycker på tangenterna för att få fram några betydande ord, men ibland så finns de inte där...
Hade varit så förbannat underbart om jag kunde förmedla allt det kaos som jag känner inom mig med några fåtal ord, men istället sprutar de ur mig i splittrade bitar och saknar därför både sammanhang och mening. Ibland känner jag mig lika naiv och förvirrad som jag gjorde när jag var 15, jag antar att det är så här livet kommer att vara. Där finns inga garantier, där finns ingen mall på hur våra liv ska bli eller som säger hur vi ska leva.
Det värsta är att många andra i ens omgivning tycker sig veta hur andras liv ska levas och lever du inte på detta sätt, ja, då är är du oförståndig.
Jag har haft en trygg barndom, en underbar uppväxt med alla tänkbara förmåner som mina föräldrar har kunnat ha möjlighet att ge mig. Vi har inte levt i överflöd men vi har haft varandra, vi har varit friska och gjort massor med utflykter hit och dit. Livet handlar inte bara om materiella ting men det är helt klart en fördel att ha tillgång till. När andra barn åkte utomlands på sommarlovet så åkte vi t.ex. istället upp i småländska skogarna för att leva på bondgård. Sex personer i en volkswagenbuss(med bruna skinnsäten som kokade på sommaren så man brände sina bara ben). Vi fick mjölka kor, titta på när kalvar föddes, rida, hoppa på höloft, äta Ravioli på burk och sitta på campingstolar som man klämde fingret i om de vek sig. Jag fick myggbett, getingstick, solbränna och hittade tvestjärtar i tältet. Man kunde höra gräshoppor spela och se en orange brinnande sol gå ner över gärdsgården en varm sommarkväll. När andra åkte till Sälen för en veckas vinterlov med dyra liftkort så hyrde vi en liten stuga i västra Stensjö, garanterat folkfria backar, naturnära, tyst och inga dyra liftkort(inga liftar heller, så man fick promt gå) men minst lika bra!
Och vet ni vad? Det var äkta, livfullt och precis vad jag behövde. Jag skulle inte byta bort det mot en stressig flygresa till en fejkpool i thailand för någonting.
Idag ska det vara så dyrt och pampigt som möjligt och helst ska alla ens 1000 bekanta på facebook veta om denna fantastiska resa som man är på väg att göra...suck. Att behöva bevisa att man är någon genom att ta plats ger bara mindre plats för andra som egentligen behöver den mer.
Ibland tänker jag på de starka människor som drabbas av olycka men som alltid på något sätt tar sig igenom det, människor som kämpar. Sen tänker jag på de som flyter genom livet utan att ens drabbas av ett skrubbsår på hälen. Var finns rättvisan i det? Det kanske inte är någon mening att det ska finnas någon rättvisa? Det kanske handlar om att vara på rätt ställe vid rätt tid med rätt förutsättningar...Men hey! var det bara det? Det är ju enkelt!
Så vad gör jag nu? En retorisk fråga, den är enbart till mig och det är enbart jag som kan svara på den....ingen press Anja, du har ju hela livet på dig.
Just nu nöjer jag mig med att sitta här, med en jobbhelg framför mig, nyduschad och med en kall cider bredvid mig. Resten får jag ta sen...
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar