[Mårrande morgon]

Morgonstund har guld i mun, säger de lärde.

Så länge som det är på dina egna villkor, säger jag,

Sitter här med en kopp te, klockan är halv 6 på morgonen och jag kan inte somna om. Om du vaknar i ett tillstånd där du inte har förmåga att röra kroppen, ljuden i hjärnan är förhöjda, det knäpper och susar på 100 decibel. Du känner en närvaro i rummet, någon som är tung sitter på dig och du kan inte andas, denne någon blåser dig bak på örat så att nackhåren reser sig, men du ser ingen för att ditt huvud, som du inte kan röra, är vänt mot väggen och allt du kan göra är att ligga där och vänta på att det ska gå över, att det ska försvinna. Din högsta önskan är att vakna, trots att du är vaken och fullt medveten om verkligheten och att du drömmer. Du kanske har öppet fönster och du hör den tidiga trafiken susa förbi utanför och där ligger du, oförmögen att reagera. 


Detta tillstånd kallas sömnparalys eller Hypnapompa/hypnagoga beroende på om du upplever dem när du vaknar eller somnar. Man upplever det olika varje gång, ibland helt utan hallucinationer och enbart förlamning. Det kallas något så fint som ett ofullständigt uppvaknande från REM-sömn. Av det lilla jag har läst på Internet så tycker många att man bara ska slappna av och låta sig dras med, känslorna av panik får du för att du är oförmögen att röra dig och detta då skapar hallucinationerna av något hemskt väsen. Förr kallades det att man blev riden av nattmaran. Det spekuleras också i att de som tror sig ha blivit bortförda då egentligen har varit med om en sömnparalys, dock att de inte haft ett namn på tillståndet. Vissa språkar för att det handlar om inre stress, andra om brist på sovrutin..


Jag vet att det inte är farligt och jag vet att det är hjärnan som spelar dig spratt, men det är likväl lika obehagligt varje gång. Jag försöker tvinga mig att vakna, "bända" upp ögonen, ta i med all kraft jag har bara för att kunna röra armarna iaf en millimeter så att kroppen vaknar. Detta för att helst slippa hallucinationerna, de är värst. Första gången jag upplevde detta stod någon stor svart skepnad vid min sovrumsdörr, jag skrek jag allt vad jag kunde men det enda ljud som kom ur mig var luft. Den gången blev jag "neddragen" i ett hål i mina lakan, detta hål var fyllt med långt svart hår...
Det var den starkaste hallucinationen jag upplevt, den var så verklig och den ångest jag kände då och den rädsla för att somna om har jag aldrig någonsin haft.


De händer inte ofta, en gång i halvåret kanske och jag har försökt att hitta ett mönster på vad jag har gjort dessa gånger men...nej inte än.



 Idag vände och vred jag mig i sängen, ville somna om, ögonen var trötta, bligade i taket, öppnade fönstret, andades frisk luft och kylde skallen lite. 


Lägger passande in en Tribute till Mårran i Mumindalen som jag inte tyckte speciellt mycket om när jag var liten..och jag förstår varför, hon är creapy as hell!

Jag är säkert på att jag har skrivit om det här innan men vid sådana här tillfällen är det skönt att ha en blogg, att skriva av sig och lätta på lasterna och sätta ord på känslorna. Det verkar bli en fin morgon trots allt, frågan är vad jag ska hitta på nu...



//Anya