Jag har nog skrivit här tidigare om vad jag tycker om ovissheten...alltså ingen kär vän till mig.
De senaste månaderna har jag slagits mot denna och det har gnagt inom mig. Om två veckor är jag färdigutbildad men fortfarande står jag utan svar på frågor om bostad och arbete?
Att inte ha kontroll över min situation irriterar mig.
Detta har de senaste dagarna bretts på med ännu en fråga. Men denna är lite mer av den existentiella sorten som jag antar även denna gång förblir oklart. Allt detta på grund av vad som hände dagarna innan nyår.
Det var mörkt och dimmigt på väg till Sälen, helt enkelt ett väglag från helvetet.
Vi stannade på vägen efter att vi upptäckte en bil i diket. Tillsammans med en annan bil körde vi tillbaka för att se hur läget var. Jag försökte förbereda mig på det värsta när jag gick mot diket där den låg och som ett sorts försvar byggde jag upp en vägg och försökte lugna mig att det var okej, det kan ju inte vara värre än förra gången jag bevittnade en olycka? Men det var inte okej.
Bilen låg på sidan, fronten var intryckt så långt att mannens kropp var krossad och hans huvud hängde ut ur rutan på sidodörren ner i diket. Det var så självklart att han hade krockat med något stort vilt, en älg. Grova ljusbruna hårstrån låg på motorhuven, de såg ut som barr.
Blod rann ur hans mun och hade skapat en röd pöl under honom. Mannen i bilen levde men var inte vid medvetande förutom när han hostade till ibland. Marcus höll hans huvud och kramade hans hand samtidigt som han pratade lugnt och sa att hjälp var på väg. Jag ringde 112 och försökte förklara vart vi var, i ingenmansland kändes det som. Inga lysen och skog överallt till jag såg en liten vägskylt och på så sätt kunde de lokalisera oss. När jag pratade med personen på andra sidan linjen frågade denne hur offret mådde och jag minns mig tänka att inte säga orden "det ser väldigt illa ut" för högt om nu mannen kunde höra mig. Det tog en evighet innan jag såg blåljuset bakom granarna men när de väl kom kände jag en lättnad över att någon annan nu tar över och fixar detta, "plåstrar om" mannen och gör honom bra igen. Men han blev inte bra, han avled på plats.
Till slut landade vi hos Jessica i Jönköping där vi fick varmt te och macka. Krisgruppen ringde och frågade om vi ville prata, det blev ett samstämmigt nej, vi ville inte prata med någon okänd när vi kunde prata med varandra som varit där. Men det är bra att de ringer och frågar!
Första dagarna fungerade väl sömnen sådär, det är på natten när det är tyst som tankarna löper amok.
Nu i efterhand går jag lite som i ett vakuum och jag ser än en gång världen på ett annorlunda sätt och känner mig inte riktigt redo att möta vardagen. Det är nu i efterhand, i vardagen som tankar och känslor kommer. Uppe i Sälen hade vi ju saker att göra hela tiden. Jag känner att jag måste skriva av mig, om inte bara för att få något sorts avslut. Jag är i bearbetningsfasen och vissa stunder slår det till mig liksom för att säga; glöm inte! Ett molande illamående gör inga under för aptiten men jag vet att det går över efter en tid. Med en vetskap om hur skört livet är.
I efterhand blev jag förbannad på offret för att han dragit in och förstört andra människors liv och planer pga en ovarsam omkörning, vi som var så uppåt av glädje att äntligen få åka på semester. Jag tänker också på hans nära och kära och alla de liv som nu har drabbats av plötslig sorg. Det är vi som lever vidare som får kämpa med att bearbeta och försöka hitta tillbaka till det liv som vi skapat åt oss.
Så känner jag..
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar