[Likgiltighet]

Ikväll blir kvällen då jag bearbetar hälften av det jag bär inom mig. 

Det började redan i bilen hit, det var som proppen gick ur mig och tårar rann ner för kinderna. 

Ikväll har jag landat hos mina föräldrar och sitter nu här med ett glas rött. 

Ögonen känns aningen trötta och huvudet tungt.

Igår tog jag ledigt, inte för att jag var sjuk utan pga att händelsen jag var med om i tisdags gjorde att alla andra saker jag upplevt under åren kom sprudlande upp till ytan som bubblorna i en skakad champangeflaska.
En kvinna i 80 års åldern satt ihopkurad på en bänk vid en busshållplats, det såg ut som att hon sov men hon kippade efter andan. Jag gick fram (jag kunde gått förbi som alla andra, men jag är inte sådan), jag frågade taxichauffören som stod där om han behövde hjälp och han sa att han inte fick någon kontakt med henne. Jag skakade henne och ropade hallå, sen ringde jag 112. De sa åt oss att lägga henne på bänken för att få fria luftvägar.
Jag satt sen där med hennes tunga huvud i knät på den kalla träbänken där människor cyklade förbi. Jag tittade ner på hennes lila permanentade hår och bad till henne att börja andas igen, jag kände mig så hjälplös. Det kunde ha varit min mormor.
Det som slog mig var hur många som passerade utan att ens stanna och fråga hur det stod till, varför blundar man när det framför ögonen är så självklart?
Sen kom ambulansen och de är alltid så effektiva, de vet precis vad de ska göra, så himla trygga i vad de gör och de gör det dagligen, hur klarar de att göra sådant dagligen? All heder åt dem!
Jag stod sedan bredvid när de försökte starta hennes hjärta där på parkbänken mitt i stan, det såg så brutalt ut. Jag kikade ner på tantens svarta skinnhandskar och kunde inte undvika att tänka; visste hon vad som väntade henne när hon steg upp på morgonen?
Sen gick jag till jobbet...nej så här i efterhand skulle jag inte ha gått, jag skulle ha tag ledigt, gått hem, gråtit och bearbetat. Den här gången var det inte en olycka, det här var livets gång. 
Men detta har för tillfället lämnat mig en sorts likgiltighet till allt vardagligt och jag har svårt att se glädjen i det runtomkring mig. Jag känner igen den känsla, jag har haft den innan. Men eftersom jag inte har hunnit att bearbeta dödsolyckan vid nyår pga opponering, c-uppsats, nytt jobb, bostadsletande mm. så har jag istället hela tiden skjutit den framför mig som en ondskefull barnvagn. Jag räknade ut att under loppet av sex år har jag varit med om, håll i er nu,
Ett bombattentat mitt i natten, vars tryckvåg lämnade ett hål i väggen där min ytterdörr en gång satt, två grymma dödsolyckor och nu ännu ett dödsfall, där jag hoppas personen i fråga gick bort fridfullt...och jag är bara 27...

Någon sa en gång, Det händer alltid något när man är runt dig...
Jag har många gånger frågat mig varför? De säger att det man inte dör av blir man starkare av, men jag känner mig allt annat än stark. Jag behöver vara det i det arbete som jag nu har med allt det ansvar som kommer till, hur ska jag kunna ge av mig själv när jag själv inte är hel att ge av? Dras jag till det eller kommer det till mig? För att jag kan hantera det eller för att jag ska bli bättre på att hantera det? Vad vill det visa mig? Vad vill det lära mig? Det får jag inte svar på, ikväll ska jag bara vara hemma...

Ha nu en mysig kväll alla*

//Anya