Ni vet de dagarna när allt flyter på och saker passar in som pusselbitar i ett pussel, allt går din väg och du känner att du skulle kunna klara av vad som helst?
Idag var en sådan dag för mig...
En sådan dag har jag inte haft på länge och jag tror inte att man har dem så ofta just för att man uppskattar dem så mycket mer när de väl kommer. En sådan dag vill man ska pågå för evigt och man fasar för att kvällen ska komma och förstöra festen.
Igår fick jag besked om att tafsen var färdig för att komma hem till sin ägarinna(moi!) Jag klickade snabbt in på internet för att boka besiktning och hittade en tid som passade perfekt. Ringde upp bilmekanikern i all hast för att fråga när de skulle komma, fick klartecken att jag kunde boka tiden jag tänkt, la på. Försökte finna tiden på internet igen, utan resultat...fanfanfan den var tagen. Frustrerad över att jag aldrig skulle hinna få den besiktigad och körklar till idag gick jag och la mig.
Visste att om jag var riktigt snabb på luren så skulle jag kunna komma över en avbokad tid, men då gäller det att man ligger på hela tiden. Jaja det ordnar sig alltid, tänkte jag och somnade sött.
Vaknade på morgonen idag och väntade på att min bil skulle komma samtidigt som jag varje minut tittade på internetbokningarna efter nya tider. Plötsligt ploppar det upp en tid halv ett! Här måste man vara snabb, tänkte jag. Någon annan kan hinna före. Jag blir alltid så jäkla hispig när jag är tidspressad, men efter många felklickande, svordomar och fumladen med tangenterna så lyckades jag boka tiden.
Jag var så jäkla nervös, kände mig som på uppkörningsdagen då jag var 18 år. Det hänger på en enda gubbes beslut om jag får köra iväg godkänd eller inte....men besiktningen gick bra.
Resten av dagen flöt på bra. Njöt lite ute i solen(tills den försvann och lämnade enbart kyla kvar), löste korsord med Anna och Jonna(jo, vi har fått dille på det nu...och nej, det är fortfarande på superduperlättaste nivån...)
Tjafsade i köket om ditten och datten medan de andra bakade och lagade mat. Anna tyckte jag skulle ta Jonna med mig ner till söder...jag tyckte hon kunde stanna kvar på dårhuset med henne. Sa att det skulle bli jääääätteskönt att komma bort men nu när jag sitter här kan jag inte låta bli att saknar sötnosarna. BTW Anna, dina chokladmuffins var jääääättegoda ;)
Jag fasar över den dagen då vi ska flytta isär och man ska behöva vänja sig vid att bo själv igen. Det kommer att kännas konstigt, tomt och tyst. Men..det kanske bara är jag som är sentimental av mig...
Senare körde jag iväg med ett spritter i kroppen och världens bredaste leende, ett leende som varade ända till Bleijkinge och föräldrarnas hem.
Men väl hemma fick jag vad jag alltid längtar efter när jag inte är hemma, pappas ostpaj! Det är när jag väl kommer hem som jag vet hur mycket jag saknar föräldrarnas mat! <3 Imorgon är det dags att jobba lite, träffa folk och stå sig. Ska blil kul! Hoppas på att se skymten av storasyster nr 1 också, vi ses ju inte så ofta! Nu väntar den provisoriska "sängen" på mig.
Önskar er alla en trevlig helg!
//Anya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar