[Min barndoms skola har sårat mig]

Då vi började läsa denna kursen - Matematikdidaktik i förskolan...ja redan där sänktes min lust för att lära) så fick vi skriva ner vilka tidigare erfarenheter och känslor som vi har för matematik.

Mer än hälften av klassen hade negativa upplevelser...jag undrar hur detta kommer sig?

Min personliga erfarenhet av matematik är inte positiv, jag tycker den är rent sagt bedrövlig. Någonstans på vägen i min uppväxt så fick jag förklarat för mig av en klumpig individ att jag tänkte fel. En liten flicka tar detta till sig som en svamp med otrolig uppsugningsförmåga!
När jag gjorde uträkningar fick jag kravet på mig att berätta hur jag fick den lösningen som jag fick, som inte stämde, så kunde jag inte det. Jag visste hur jag tänkte, men jag kunde inte förklara det för en lärare som inte förstod hur jag tänkte. Klumpen kom...
Många lärare hade jag som inte förstod hur jag tänkte, hade såklart också några få bra(men dessa kan jag räkna på fingrarna..)Min känsla för matematik bröts successivt ner, mer och mer, betygen var många gånger urusla och min inställning var än värre.

Våra lärare säger att alla kan lära sig matematik, att vi kan jobba bort klumpen och få känna oss säkra, jag tvivlar på detta..alla minnen kommer tillbaka i denna kursen och jag vill att den ska vara över nu!

Jag är suveränt duktig på mångt och mycket, bäst på problemlösning! Jag vet mina styrkor och(jag ska inte kalla det svagheter, för det är det inte, det är snarare egenskaper som kan förbättras), jag har ett jäkla anamma och är envis som en åsna många gånger, men användning av tal och siffror är för mig ologiskt!

Tyvärr så är matematik en av de största obligatoriska ämnena i skolan och man får en stämpel på sig att inte räcka till om man brister i ämnet. Vi vet att alla är olika och tänker olika, men likväl så ska vi ha ämnen som är obligatoriska för alla!? Vad händer då med alla de barn som har andra begåvningar? De som hamnar i glömska, de med begåvningar som förtrycks till det inre och inte får utmärka sig, visa det de är bra på? De som går till sängs med tron att de är dumma i huvudet för att de inte klarar att räkna ut ett, som många andra tycker är simpelt, tal?? De som får tillbaka ett prov med betyget U när det sitter bredvid sin kamrat som har fått ett VG?De i det dunkla, de i det mörka, de som ingen begrep sig på, de som "tänkte" fel...

Jag ska aldrig säga till ett barn att det inte räcker till. Jag ska aldrig säga till ett barn att det tänker fel.


Mina upplevelser har jag tagit med mig genom livet och hit där jag är nu, klumpen förföljer mig och jag undviker den så ofta jag kan. Men situationer uppkommer, särskilt i det yrke som jag har och det som jag utbildar mig till, vilket är bra många gånger, för det får mig att jobba med mig själv, jag vill ju lyckas!

Men blir jag pressad av omgivningen att lösa ett tal eller att snabbt räkna ut en ekvation så låser det sig, det fryser, och jag kan inte tänka klart. Jag måste nämna att det går alldeles utmärkt om jag är själv och får tänka i lugn och ro! Men ofta skjuter jag över det på någon annan, kanske någon som har samma klump som jag, men bara jag blir av med det så försvinner min klump...för tillfället.

Jag vet, jag borde läsa in de sidorna som vi har till skolan imorgon men jag kan verkligen inte hitta varken inspiration eller diciplin. Förstå min frustration!!
Det är skittråkigt, onödigt och skittråkigt och jag låter om en högstadieelev ute på trotsmarsch!

[Kan någon där ute tänka sig in i hur jag känner för vår salstentamen i matematik som vi har nästa torsdag??? Kanske,,,kanske någon som har en likadan klump som jag..]

Nej, sväljer klumpen och pusslar lite på mitt 1000bitars för det är jag bra på! :D

//Anya